Krampaktigt håller sig en kvinna i byggnadsställningen. Hon lider av svindel. Ändå står hon alldeles nära kyrkovalven uppe i Nikolaj Kunsthal i Köpenhamn. Golvet i byggnadsställningen hon går på sviktar lätt och vibrerar under fotsulorna. Kvinnan utmanar sig själv, sina kroppsliga och mentala gränser. Utställningen ”Liaison” av Eric Andersen i Nikolaj Kunsthal är en alltigenom fysisk upplevelse. Byggnadsställningen, som gungar och rör sig när man våning efter våning närmar sig taket, är kroppen för Liaison.
Liaison är ett platsspecifikt verk speciellt för det unika rummet i Nikolaj Kunsthal. Nikolaj är en avkonsekrerad kyrka som har en speciell position för den experimentella konsten i Köpenhamn. 1962 uppfördes här en av de första internationella fluxusföreställningarna. Fluxuskonsten har sedan dess flera gånger återvänt till Nikolaj som scen. Eric Andersen, fluxus- och multimediakonstnären med bakgrund som kompositör, blev delaktig i fluxusrörelsen som mycket ung. ”Liaison” är förankrad i hans nuvarande arbete samtidigt som utställningen är en retrospektiv. Femtiotre år av ett konstnärskap som är ljud, musik, rörelse, film, instruktioner och objekt. Precis som fluxus – flödet – förändras ”Liaison” med jämna mellanrum. Var tredje dag adderar och subtraherar Eric Andersen något i utställningen. Han närvarar även som musiker. Dagligen spelar han på orgeln i Nikolaj Kunsthal strax före stängning. För alla som själv vill jamma finns möjligheten att ta med ett eget instrument varje torsdagskväll.
Utöver den rent fysiska verkan som ”Liaison” utövar är det flödet som utmärker utställningen. Flödet är något man kan glida in i och ut ur. Nu menar också Eric Andersen att direkta upplysningar om utställningens innehåll är onödiga, ”Liaison” ska upplevas utan förmedling. Det första intrycket är tonerna som surrar och avlöser varandra i den monumentala utställningshallen. Sedan kommer de rörliga bilderna. Sedan budskapen och uppmaningarna, till exempel ”An area for two women and a man enjoying each other’s company”. Slutligen de små detaljerna, som pappersarket besökare kan fylla i på tema ”I regret”. Att tala om publiken är relevant eftersom de är de som gör ”Liaison”. Eric Andersen ger röst för den falang inom fluxusrörelsen som bokstavligen menar att alla kan vara med, alla kan vara delaktiga. Publiken uppmanas genom de olika plattformarna i byggställningen att uttrycka sig själva. Om man inte vill vara spontan får man hjälp att utföra vid ett senare tillfälle. Instruktionerna för fluxusperformances dyker upp längs vägen – papperskopior att riva av och ta med sig hem.
För alla dem som är förtjusta i den relationella estetiken borde Eric Andersens fluxuskonst ge en skön resa med utgångspunkt i 1960-talets estetik. ”Liaison” och Eric Andersens konstnärskap är en pågående historia som ger uttryck för skiftningarna i tiden, en hybrid som rymmer fluxus och multimediakonsten. Utställningen med Eric Andersen är en allvarligt humoristisk kulturberättelse om ett halvt sekel av liv, konst och händelser. Kvinnan som jag mötte uppe i byggnadsställningen ler mot mig. Vi ler mot varandra i utställningen; mannen med skägget som kom ihåg sitt 1960-tal i Köpenhamn, flickan med glittrande ögon, den gravida kvinnan som vilar ut bland självskadeföremål i det gröna rummet. Jag går ut från ”Liaison” med ett fånigt leende på läpparna. I handen håller jag avrivna pappersark med kopierade budskap och fluxusinstruktioner. Jag ser på ett av bladen och läser: ”Eric Andersen – Short Biography. I didn’t tell Imhotep how to build the pyramid in Sakkara. I didn’t crown Schamschiadad the First. I didn’t write the bKaa aGyur or the bs Tan aGyur. I didn’t know Chlodwig. I wasn’t responible for what Emperor Lothar did in East Europe. I wasn’t Albrecht Altdorfer. I did never meet the first wife of Shah Jahan”. Stående på torget utanför konsthallen med en barnslig lyckokänsla i magen är jag fångad av fluxus. ”Liaison” jammar fett.
Adress: Nikolaj Plads 10, Köpenhamn
Utställningen pågår under perioden 16/3 – 19/5
Kristina Möster Nilsson (text), Nikolaj Kunsthal (foto)
