Att den amerikanska curatorn Naomi Beckwith curaterat en stor utställning på Palais de Tokyo i Paris är en intressant händelse i sig eftersom hon har det omfattande och prestigefulla uppdraget att göra documenta 16 i Kassel om två år. Är ”Echo, Delay, Reverb” med den franska undertiteln ”art américain et pensées franchophones” (amerikansk konst och franska tankar) en skiss för nästa documenta?
Utställningens utgångspunkt är att skärskåda och visa upp verk av runt sextio mer eller mindre amerikanska konstnärer från efterkrigstiden som påverkats av de mer eller mindre franska filosofer som förr kallades för kontinentalfilosofer. De är bland andra Roland Barthes, Jacques Derrida, Julia Kristeva och Michel Foucault, inklusive författarna Édouard Glissant och Aimé Césaire med rötter i den franska kolonin Martinique.
En avsevärd del av utställningen ägnas rasism mot svarta och den betydelse de franska filosoferna hade för att fördjupa det antirasistiska tänkandet. I en filmad föreläsning från 1987 lyfter Césaire ett av vår tids centrala begrepp: ”Jag säger alltså inte etnicitet utan identitet”. Tydligare kan inte den franska poststrukturalismen – läs t ex: Derrida, de Beauvoir och Foucault – landa i negritude-rörelsens formulering av frigörelsekampen.
Men avgränsningen i titeln är provisorisk och vag, vilket curatorn är väl medveten om. Här finns en hel del att diskutera. Eftersom utställningen har en påtaglig akademisk slagsida finns det anledning att önska sig en mer kritisk nivå. För att ta ett tydligt exempel: den belgiskfödde litteraturteoretikern Paul de Man saknas. Han verkade i USA från 1948 och var en mycket viktig förmedlare av franskt tänkande, inte minst av Derridas filosofi. 1987, några år efter hans död upptäckte en student att han författat stora mängder av antisemitiska och nazianstrukna artiklar under kriget. Det hade varit intressant att låta detta slags komplexa och problematiska aspekter ingå i historieskrivningen och dekonstruktionen av det förflutna.
Av en tillfällighet hörs ekot från en annan utställning i Paris, ”Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Pontus Hulten” curaterad av Centre Pompidou och visas på Grand Palais (till 4/1 2026). Den omfattar delvis samma tidsperiod, främst sextio- och sjuttiotalen. Ekot svarar att en av anledningarna till att fransk filosofi sökte sig till USA var att Frankrike inte längre var den ledande kulturnationen. Dominansen hade tagits över av krigets vinnare på andra sidan Atlanten.
Det var också skälet till att, till många fransmäns förtvivlan, det blev den icke-franske Pontus Hultén som utsågs till konstnärlige ledare för uppbyggnaden av Centre Pompidou som öppnade 1977. Han hade de transatlantiska förbindelserna med USA som saknades, men dessa rörde sig i motsatt geografisk riktning till den kulturhistoriska rörelse som Naomi Beckwith undersöker. Tilläggas kan att 1985, tre år efter att Hultén lämnat Centre Pompidou gör den mycket franske filosofen Jean-François Lyotard en filosofiskt banbrytande utställning, ”Les Immatériaux”, på Centre Pompidou.
Hursomhelst. Jämte ”Echo, Delay, Reverb”, visas på Palais de Tokyo en stor retrospektiv med den afro-amerikanske skulptören Melvin Edwards som en del av huvudutställningen. Han arbetar med järnskrot och har slaveriet som ämne för sitt konstnärskap. Tyvärr övertygar den inte. Skulpturerna fungerar dåligt som kritik, trots vissa inslag av kedjor, och det konkreta formspråket är så pass allmänt att det har svårt att övertyga.
”Echo, Delay, Reverb”, består av fem delar som avgränsas av röda skärmar med text: ”Dispersion, Dissemination”, ”Institutional Critique”, ”Geometries of the Non-human”, ”Desiring Machines” och ”Abjection in America”. Men avgränsningarna är inte glasklara och utställningen är mer av en labyrint än en kapitelbok.
Den är ett slags gestaltad antologi över hur de postrukturalistiska filosofernas teorier sipprade ner från seminarierummen in i konstnärsateljéerna. Begrepp som institutionskritik (t ex Andrea Fraser & Jeff Preiss filmade monolog ”May I Help You?” (1991) och senare, då Fraser spelar gallerist), dekonstruktion (t ex Martha Roslers dekonstruktion av kvinnors roll i köket i ”Semiotics of the Kitchen”, från 1975), samt konstruktion av subjektet (t ex Cindy Shermans iscensättningar av sig själv, ”Utan titel”, från 1982) är tydliga och numera klassiska exempel.
Verken skrivs alltså in i en diskurs, eller olika diskurser om man så vill, men lyckas inte alltid kommunicera med varandra i utställningsrummen. Det är givetvis inte problematiskt med exempelsamlingar, och många verk är mycket bra i egen rätt, men man kan önska sig lite större omsorg om konstverken, som konstverk betraktade. Det vilar en air av entusiastisk men lite slumpmässig konsthistorisk shopping över utställningen och en större precision hade lyft det hela.
Å andra sidan, det är en vindlande och mycket rik utställning och väl värd att återvända till. Jag fäster mig vid två verk som jag inte har sett tidigare. Sky Hopinkas film ”Sunflower Siege Engine” (2022) och Theresa Hak Kyung Chas (1951-1982) videoinstallation ”Translations from a Willow Tree”, (1976).
”Sunflower Siege Engine” är något så ovanligt som en experimentell collagefilm som blandar poesi, text och dokument över ironisk konkret aktivism. Sky Hopinka har rötter i amerikansk ursprungsbefolkning, Ho-Chunk Nation och Luiseño-folket. I videon rör han sig i naturen, gör poetiska textade läsningar om utsatthet och förtryck, han vandrar i skogen och står framför havsvågor till musik. Här finns en metanivå där filmer avfilmas vilket skapar en upplevelse av provisoriskt avstånd i tid och rum och visar filmen som konstruktion.
Sedan bryts flödet av bitar ur en dokumentation av hur en grupp amerikansk ursprungsbefolkning, ”United Indians of All Tribes” ockuperar Alcatraz. Ockupationen pågick under nitton månader med start i november 1969. I ”Sunflower Siege Engine” visas hur en representant för ockupanterna läser en ironisk text där förutsättningarna på Alcatraz sägs vara lämpliga för dem eftersom fängelseön i stort liknar reservaten i det att det inte går att odla, det finns inte dricksvatten, inga skolor, ingen hälsovård och så vidare. Inslaget följs av ett slags dekonstruerad karaokefilm.
Verkets styrka ligger i tilltron till konstens förmåga att gestalta politiska frågeställningar bortom det självklara. Det poetiska anslaget och metafilmsaspekten finns också i Theresa Hak Kyung Chas videoinstallation ”Translations from a Willow Tree”. Projektioner visar en kort vandring i en tömd lägenhet i Paris, texter skrivna direkt på en hand och på ett fönster, och konstnären, född i Sydkorea, sitter vid ett skrivbord med fullskrivna pappersark som bläddras, knycklas och slängs upp på bordsskivan. Tomhet och upplösning, ”L’appel du vide” (”tomrummets kall”).
Den pågående verkligheten läcker in i den historiserande utställningen. Som svensk besökare förundras man över de svarta museivakterna som befolkar museerna i Paris. Vilka forna kolonier kommer de ifrån, frågar man sig. Hur uppfattar de en utställning som denna där förtrycket av svarta, dess historia och postkolonial kritik upptar en förhållandevis stor del?
Den amerikanske konstnären Cameron Rowlands verk ”Replacement” (2025) är ett försök att ställa frågan om reell representation genom en provokation. Han ersatte den franska fanan på Palais der Tokyos fasad med Martiniques officiella flagga sedan 2023, jämte den franska trikoloren. Den västindiska ön är ett département d’outre-mer (departement bortom haven), alltså franskt territorium, medlem i EU och valutan är euro. Men, de franska myndigheterna agerade och meddelade att endast den franska flaggan får pryda officiella byggnader och museet rättade sig omedelbart och lydigt efter det. Dagen efter vernissagen halades Martiniques flagga och en anspråkslös skylt inne i utställningen meddelar besökarna att flaggan plockats bort därför att den var olaglig.
Debaclet får betraktas som lyckosamt eftersom Rowland lyckas dra den historierande och teoretiserande utställningen in i en levande samtid. Verket dekonstruerar begreppet ”nation” i en postkolonial kritisk kontext, det ställer frågor om ”institutionskritikens” eventuella giltighet, dekonstruerar flaggan som fenomen då en trikolor, röd-blå-vit, ställs mot en annan, grön-röd-svart. Inte minst aktiveras, eller provoceras, utställningens eko (Echo), fördröjning (Delay), och efterklang (Reverb) eftersom verket ljuder plötsligt, klart och tydligt, här och nu.
Den stora frågan jag ställer mig är varför Naomi Beckwith har valt att göra denna utställning, även om den är både intressant och sevärd. Är det ett sätt att visa på den franska filosofins kreativa potential? På hur filosofi och konst kan samarbeta i teori och praktik för att genomlysa orättvisor vilket i sin tur kan skapa politiska verktyg för förändring?
Eller är hennes fokus på den transatlantiska relationen i sig utställningens kärna? Den etablerades som sagt efter andra världskriget då Amerika tog ledningen och är på väg att upplösas på grund av Donald Trumps isolationistiska vansinne. Eller uttryckt på annat vis, är utställningen ett räddningsförsök, en uppmaning till att reflektera över de band som finns mellan Europa och USA? Sedd i detta ljus är Beckwithts ”Echo, Delay, Reverb” på Palais de Tokyo en sentimental påminnelse, vilket väl knappast kan ha varit avsikten.
Om det är fråga om en grovskiss för documenta 16 är det överraskande. Documenta skapades efter kriget för att tala om framtiden. Eller är argumentet att framtiden i viss mån ligger bakom oss? Eller är det helt enkelt historieskrivningen i sig som hon tycker har saknats? Vill hon ge nytt bränsle åt poststrukturalismen och postmodernismen för att diskutera samtida politik?
För egen del tycker jag, i poststrukturalistisk anda, att utställningen rymmer allt detta samtidigt, inte minst motsägelserna och bristerna som med de franska filosofernas språk kan uttryckas som lakuner som skapar begär efter tydligare avsikter och påståenden – vilket i sin tur kan omsättas i handling. Om man skall tala med Giles Deleuze.
Andreas Gedin
Palais de Tokyo, 13 Av. de Président Wilson, Paris. Pågår 22 oktober 2025 – 15 februari 2026
