Det finns något högst sympatiskt med konstnärer som tar god tid på sig, och som förefaller vara immuna mot det hets och stjärnkult som tyvärr har blivit ett allt vanliga inslag i den samtida konstvärlden. Christine Ödlund har en utbildning bakom sig från Konstfack och Kungl. Konsthögskolan, men hon har också en elektronmusikalisk utbildning i bagaget, något som har stor betydelse för hennes konstskapande. Hon har dock inte varit en särskilt flitig utställare, trots att hon debuterade redan 1995 på legendariska stockholmsgalleriet Ynglingagatan 1. När hon nu ställer ut hos Christian Larsen är det – tro det eller ej – hennes första galleriutställning på tio år.
När man stiger in i utställningsrummet är det svårt att riktigt fatta detta faktum. Uttrycken som Ödlund arbetar med varierar, från teckning och måleri till video och ljud. Stundtals tycker man sig känna igen konstnärer som Gary Hill (i början av 2000-talet var Ödlund faktiskt assistent åt Hill), men likheterna ligger till största delen på ett yttre plan. Christine Ödlund har en – så ser det i alla fall ut – sammanhängande världsbild, där den organiska skapelsen smälter samman med människans mentala värld och teknikens system. Inte undra på att hon också samarbetat med kemisterna på KTH (Kungl. Tekniska Högskolan). I bakgrunden anar man också teosofen Annie Besant, som hävdade att musik kan materialiseras i form och färg.
I utställningen har Ödlund troget sökt omsätta Besants idéer i konstnärligt skapande, men det intressanta är att hon under arbetsprocessen rör sig långt utanför de ideologiska ramar som teosofin säter upp. I den aktuella utställningen ”Livsformer” på Bonniers Konsthall finns andra konstnärer som också har ambitioner att skapa egna världar som publiken bjuds in i. Men till skillnad från exempelvis en konstnär som Charles Avery gör sig Ödlund inte besväret at försöka lägga en berättande struktur över sina verk. I stället exponerar hon (och ibland dubbelexponerar) olika detaljer tagna från en verklighet vars totalitet vi aldrig får en fullständig överblick över.
I ett av utställningsrummen finns en stor videoprojektion, och den är nog det närmaste man kan komma en slags berättelse i Ödlunds utställning. Kameran panorerar över en skapelse – kanske är det en skapelseberättelse – som tar sig början i de rena naturkrafterna, för att passera via svampar och växter till ett kontrollrum där vetenskapsmännen och teknikerna styr, eller tror sig styra, förloppen. ”Thought-Forms” har Ödlund kallat sin utställning, men de tankeformer hon inviger oss i har en detaljeringsgrad som gör att det är svårt att betrakta dem enbart som tankefoster. De befinner sig på gränsen mellan den inre och den yttre världen, och kan inte naglas fast i en entydig definition.
Från ett omvärldsperspektiv kanske Christine Ödlunds konst skulle kunna uppfattas som en tämligen flummig historia, om det inte varit för den precision med vilken hon genomför sitt konstnärliga uppdrag. Här darras det varken på manschetten, penseln eller ritstiftet. Samtliga verk befinner tekniskt sett på en högklassig nivå. Det är dessutom sällan jag sett mer erfarna konstnärer hålla ihop en såpass stor utställning med samma effektivitet som Ödlund gör. Man hisnar, och undrar vad som komma skall nästa gång Ödlund väljer att möta offentligheten.
Adress: Hudiksvallsgatan 8
2009-11-28 Anders Olofsson (text), Christian Larsen (foto)
