Jag blir stående helt stilla inför Carl Hammouds ”Melpomene”. Målningen avbildar en grupp höstanemoner som växer utanför konstnärens ateljé. Blommorna vänder sig emot mig på ett lite obehagligt sätt, för så beter väl sig inte blommor? Hammoud har gott mycket strategiskt till väga. Han har manipulerat förlagan, reducerat och förstärkt på en och samma gång, för att uppnå denna effekt av att bli betraktad.
”Om man tittar en stund på bilden framträder ett enkelt ansikte”, säger galleriets pressmeddelande. Jag tittar. Och tittar. Men jag ser inget ansikte. Ännu ett steg ned i manipulationens moras? Utställningens titel ”A way not to explore the past, but to manipulate the present” styrker mig i misstanken att Hammoud inte är en ledsagare att lita på ens när man färdas genom hans egen bildvärld.
Den som följt Carl Hammouds konstnärskap har noterat både den hantverksskicklighet och den konsekvens som han tar sig an sin uppgift med. I ett avseende är han en slags extrem realist, som hyllar tingens detaljer i en mättad färgskala och med fingertoppskänsla för enstaka skavanker som skapar spänning i motiven. Väl tummade bokomslag och nötta möbeltassar är små accenter som tillsammans skjuter in kilar av tid och mänsklig frånvaro i bildrummen. Ibland har rent av själva gravitationen upphävts, den naturkraft som mer än någon annan garanterar vår plats på jorden. Vad som blir kvar är en oändlig permanens.
Verken i den nya utställningen anknyter till tidigare faser i Carl Hammouds konstnärskap, men tar hans praktik ännu ett stycke längre. Böcker, inredningsdetaljer, skrivdon – vi känner igen det mesta, men nu insvepta i en illusion som än mer radikalt leker med allt som skapar stabilitet i vår föreställningsvärld. Perspektiv, proportioner, skuggor, ljus – allt har ifrågasatts och omdefinierats.
I målningen ”I can hear the dust collecting on the fridge that doesn’t work” befinner vi oss inför ett komplext system med sorteringsfack, där enstaka tomma pappersark lämnats kvar som vittnesbörd om en för länge sedan insomnad aktivitet. Men det är något skumt med systemet i sig. Sorteringsfacken tycks inte vila i något stabilt ramverk, utan verkar mer sväva i ett tyngdlöst tillstånd. Organiserade men ändå på gränsen till den slutgiltiga kollapsen.
Samma lurighet märks i den blyertsteckningen ”The blurry line”, en djupdykning i ett trapphus där M C Eschers optiska illusioner kan anas i bakgrunden. Men till skillnad från Escher låter Hammoud inte illusionen ta över helt och hållet. Realismen får vinna, på bekostnad av ett märkligt ljus vid trapphusets nedre del, som får botten att bokstavligt talat gå ur verkligheten. Gränsen mellan det möjliga och det omöjliga suddas ut. Vad vi ser är inga avtryck av omvärlden, utan resultatet av våra associationer som ger sig i väg på egen hand.
Flera av verken i utställningen har naturen som motiv. Ändå är det inte konstnärens förmedling av en genuin naturkänsla som står i fokus. För Hammoud verkar naturen vara ett slags pussel, som kan läggas lite hur som helst utan krav på logik eller rationalitet. Han betraktar varje enskild detalj som ett ämne i sig, vänder och vrider på dem, förflyttar ljuset eller lägger till skuggor där de inte borde finnas.
Sedan sätter han samman dem i nya helheter som har översinnligheten som ledmotiv. Växtligheten skiktas som i en gammaldags scenografi, skärpedjupet blir långgrunt och när han placerar oss inför det ändlösa, då är det omöjligt att avgöra om vågtopparna vi tycker oss se i själva verket är sanddynor.
Till slut hamnar jag inför höstanemonerna igen. Då slår det mig att Melpomene i grekisk mytologi är tragedins musa. Ett av hennes attribut är skådespelarens mask, den som ger rollfiguren sin karaktär och skiljer henne från individen bakom förklädnaden. Tillfrågad i Konstens frågeformulär har Carl Hammoud beskrivit sin konst med tre ord: saklig, subjektiv, paradoxal. ”Maskerad”, kunde man lägga till. För jag ser fortfarande inget ansikte.
Anders Olofsson
Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 29 november 2025 – 24 januari 2026
