Bonniers Konsthall är en lokal som inte tillhör de enklaste att ställa ut i. Oavsett var i konsthallen man råkar befinna sig. Den öppna och osymmetriska arkitekturen kräver både erfarenhet och ett subtilt handlag med rumslighet för att de utställda verken skall komma till sin rätt. Därför är också varje utställning ett äventyr i miniatyr. Allra mest äventyrligt brukar det vara i den s.k. Spetsen, konsthallens tårtbitsformade atriumdel med utsikt mot Stockholms Centralbangård.
Kanske skall det till en konstnär som Astrid Svangren för att både verk och utställningsrum skall bli synliga på ett nytt sätt. Svangrens måleri befinner sig i städnig rörelse, känslan av byggarbetsplats är ingen tillfällighet. Konstnären levererar inga färdiga resultat i form av bastanta dukar med målad figuration. I stället bjuder hon in oss i sin egen arbetsprocess, experimenterar och ställer tysta frågor som vi inte kan komma undan. Materialen varierar, från nakna byggskivor till tunna plastsjok och transparenta färger. Ibland tycks verken ta form direkt ur luften, hängande halvvägs mellan golv och tak. Plötsligt förlorar konstahallen sina glasväggar, och stadens dofter och ljus tränger sig på. Det urbana och det poetiska, det tunga och det sköra, möts i ett andlöst ögonblick. En styv prestation av en ung konstnär som redan tillhör toppskiktet i svensk samtidskonst.
Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13/4 – 19/6
Anders Olofsson (text), Mattias Givell (foto)
