Fotokonsten är inne i en period av skinnömsning, framdriven av det senaste halvdecenniets explosion av bildproduktion på digitala sociala medier. I takt med att ”alla” blir fotografer – och dessutom med lätthet kan sprida sina alster till en stor, potentiell grupp mottagare har de konstnärer som arbetar med fotografiet som medium ställts inför ett dilemma. 70-talets dokumentärfoto och 90-talets arrangerade foto har på något sätt inte känns helt tillräckliga när fotokonsten ska omdefiniera sig i det nya medielandskapet. Under senare är har därför en motrörelse uppstått, ett nyvaket intresse för gamla fototekniker och fotografiska praktiker. Storformat, polaroid, kemigram och andra mer eller mindre bortglömda tekniska metoder har blivit instrument för ett undersökande av fotokonstens identitet, dess relation till motivet och till tiden vi lever i. Och inte minst till tiden själv, som man söker bromsa så gott det går.
Astrid Kruse Jensen använder sig inte bara av sådana tekniker – hon söker sig även bort från snapshot-idealet för att i stället gå på jakt efter de rätta motiven, som ofta kan ge intryck av att vara arrangerade men som inte är det. Andra gånger är det formella scenografier hon återskapar, situationer som vi känner igen från spelfilmer eller klassiskt måleri. Hennes nya utställning med titeln ”Beauty Will Always Be Disturbed”. För att få rätt tonläge i bilderna har hon arbetat med såväl polaroidfoto som med gammal film, där de kemiska processerna börjat påverka själva materialet. Polaroidtekniken var 70- och 80-talets föregångare till digitalkameran: den erbjöd möjligheten att snabbt fånga ögonblicket och direkt kunna granska resultatet, vilket var ett steg i riktning mot att göra ”alla” till fotografer. Företaget Polaroid upphörde att tillverka sina direktkameror 2008, men själva ordet ”polaroid” har kommit att bli synonymt med direktfotografering.
I Astrid Kruse Jensens värld smälter polaroidnostalgin samman med en estetik som påminner om det melankoliska nordiska landskapsmåleriet från förrförra seklet. Det är landskap i skymningsljus, lätta gardiner som rör sig i vinden, mörka trädsilhuetter, gåtfulla vattenspeglar och kvinnor som vänder ryggen mot betraktaren. Ganska nära bildkonstens allra mest utnötta schabloner, med andra ord, och det ska mycket till för att nytt liv ska kunna gjutas i de gamla formerna. Astrid Kruse Jensen låter dock inte nostalgin bli ett självändamål. Nedbrytningsprocesserna hos materialet gör bilderna visuellt instabila, den slätkammade stämningen havererar när kemikaliska stänk, fläckar och strimmor drar som fysiska minnen av en förgången tid genom bildrummen. Man blir varse att kamerans isolerade ögonblick i själva verket är utsnittet av ett skeende som är ständigt pågående, och vars början och slut vi inte äger någon kunskap om. På så vis säger bilderna oss mer om vår egen förmåga att med associationernas hjälp bygga ett meningsskapande bildrum än om de faktiska motiven.
Utställningen innehåller även ett videoverk, ”The House Inside Her”, som visades i samband med konstnärens utställning på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm förra våren. Filmen är resultatet av ett samarbete med dokumentärfilmregissören Pernille Rose Grønkjær. Här fungerar emellertid inte Astrid Kruse Jensens koncept lika bra som i stillbilderna. Överlagringen med fysiska skavanker har fått ge vika för en alltför esteticerande hållning, som gör verket till en mer parfymerad parafras på diverse Andrej Tarkovskij-influenser (främst från dennes film ”Spegeln”). De vackra skådespelarna och de välscenograferade miljöerna förmår helt enkelt inte att väcka samma intresse som fotografierna.
Adress: Kungsträdgården 3, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13/2 – 21/3
Anders Olofsson (text), Wetterling Gallery (foto)
