Utställningen heter ”Apokalyps” men undertiteln blir lite komisk, ”Från yttersta domen till klimathot”. Som om det efter yttersta domen fanns tid nog för nya eländen, men naturligtvis är det utställningens eget historiska omfång som avses. Och invändningarna formuleras nog säkrast före besöket. Begreppet Apokalyps har blivit något av en tröttsam kliché och erbjuder här en säck stor nog att stoppa ner lite av varje i: Lynn Chadwick, Ann Edholm, Torsten Renqvist, Dan Wolgers, Lena Swedberg, Jacques Callot… Det mesta ur museets egna samlingar, kanske också det en avtändande signal.
Men resultatet är en fullträff. Mellan de belysta verken rör sig besökaren i ett för temat lämpligt dunkel. Den osedvanligt ambitiösa utställningsscenografin av Clive Leaver arbetar med svärta och djärva vinklar och skapar ständigt nya suggestiva rum. Under tre rymliga kapitelrubriker – Hotet från samtiden, Gudarnas vrede och Vid ruinens brant – kuggar ofta oväntade verk i varann på oväntade sätt, befriade från kronologins tvångströja. Det är en helhet där en del av finansieringen kommer från Riksbankens Jubileumsfond och där forskning och curatoriell fingertoppskänsla går hand i hand.
Ett särskilt tack borde väl riktas till Johannes, vars Uppenbarelsebok som avslutar Nya Testamentet kan ses som själva startskottet för begreppet Apokalyps (som egentligen betyder just uppenbarelse). Albrecht Dürer bildsatte delar av den, i en tid när yttersta domen och världens slut var en realitet, exakt angiven till olika men aldrig avlägsna tidpunkter av teologer och siare. Träsnittet ”Apokalypsens fyra ryttare” daterat till 1498 är centralt för utställningen, om än visat i ett mörklagt inre rum tillsammans med andra stick och snitt som firar detaljerade orgier i ofta bibliska fasor. Alltihop ackompanjeras av Anna von Hausswolffs enkla men mörkt stämningsskapande orgelmusik. Utställningens både minst och mest spektakulära rum, beroende på infallsvinkel och skärpeinställning.
I övriga delar kan man se bakåtsträvaren Odd Nerdrum bli magnifikt samtida (eller ödesdigert evig?) i den oljeglänsande målningen ”Döende par”. Den stora mullrande animationen ”Epokhe” av den finska konstnärsduon IC-98 vänder två svindlande höga bergstoppar mot varann med dimma och ödesdigra fåglar, en timglasliknande konstellation noterar utställningskommentaren (och mina barndomsminnen av Dorés fantasieggande bibelillustrationer väcks till liv, visst hade han platsat här?).
Ett av utställningens senare verk är skulpturen/assemblaget ”Formula X” från 2021 av Cajsa von Zeipel, en halvnaken höggravid kvinna på motorcykel; synbarligen har hon just accelererat sig ut ur en Mad Max-film. En dystopisk men kanske också hoppingivande fantasi etablerad sedan decennier, men med smarta detaljer – spåren av gummi på golvet, omsorgsfullt surrad packning inkluderande hund, och ryggsäcken är av märket Evolution.
Dystopisk ja. Utställningen guidar genom en begreppsbildning där dystopin har en given plats, också eskatologin, men inte minst ”det sublima”, ett av romantikens favoritbegrepp. Fasan och fascinationen inför avgrunden eller den än mer bottenlösa stjärnhimlen. Det för människans mått icke greppbara. Katastrofen, upplevd på trygg distans. Arkeologins upptäckt av de av Vesuvius ödelagda städerna Pompeji och Herculaneum sporrade fantasin, och undergångens brittiske 1700-talsmästare John Martin är här väl företrädd med glödande visioner av såväl Vesuvius utbrott som gamla testamentets Sodom och Gomorra.
Överhuvudtaget är det häpnadsväckande hur oansträngt förflutet och mer nutida samsas på denna utställning. Ulf Rambergs hejdlösa dubbelsidiga vision av kapitalets och militärens rovdrift på världen i den stora ”Målning 21” framstår verkligen som en Hieronymus Bosch för 1970-talet, fast med andra utgångspunkter. Collaget ”Tunnelbanefolket” från 1971 av Lena Swedberg är en civilisationskritisk vision så våldsam att det är frestande att tolka den som en internaliserad, psykologisk apokalyps. Den söndertrasade fasadstrukturen i Roj Fribergs stora teckning ”Commercial” kan vara lämningarna efter ett krig eller en atomkatastrof; betraktaren sugs in i detaljskärpan som raderats fram ur den svarta grafiten.
När allt kommer omkring förenas den bibliska apokalypsen med den politiska dystopin av mänskliga tillkortakommanden. Synden i det förra fallet, felslagen politik och aningslöst leverne i det senare. Saknas något är det snarare visioner av de framtidshot som utställningstexten ändå nämner, kanske framför allt idéer om de potentiella monster som gömmer sig i begreppet AI. Men som konstnärligt val är det nog klokt att undvika det alltför spekulativa. Till priset av att utställningen trots sina framtidsvisioner förblir bakåtblickande. Som om apokalypsen redan inträffat, och det många gånger om. Det känns nästan betryggande.
Mikael Olofsson
Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen, Göteborg. Pågår 22 februari 2025 – 18 januari 2026
