Två målare. Två måleriska språk. Olikheterna tycks till en början vara stora när man ställer Anna Bjergers föreställande bildvärld bredvid Sigrid Sandströms mer abstrakta målningar. En direkt jämförelse tycks kanske mer obefogad än väsentlig – finns det ens andra överensstämmelser mellan konstnärerna än den rent slumpmässiga att båda just nu ställer ut på sina respektive gallerier vägg i vägg på Konstakademien?
När jag ser deras utställningar, Anna Bjerger hos Magnus Karlsson och Sigrid Sandström på Galleri Olsson, väcks ändå en vag aning om samhörighet. Kanske finns där likartade förhållningssätt?
Anna Bjergers målningar far inte runt och försöker ta tag i allt möjligt. En sak i taget gäller. Hon dröjer sig kvar i motiven, hämtade från arkivet av tidningar och böcker. Målningarna beskriver stillastående ögonblick, frysta scener som ofta drar åt det nostalgiska. Med en eftertänksam precision fokuserar Bjerger på ett föremål – en situation – åt gången.
Det kan vara en tändsticka, en kaktus, ett par skor, en man och en kvinna i en grotta. Med en sorts filmisk metod zoomar Bjerger in på sina utvalda objekt. Det är närmast övertydligt vad målningarna föreställer, men desto svårare att sätta fingret på vad avbildningarna försöker säga oss. Eller hur de hänger samman.
Efter hand får jag en känsla av att motiven i sig egentligen inte är så viktiga. Det är i alla fall inte målningarnas mest betydelsefulla beståndsdelar. Avgörande är istället stämningsläget, som i Bjergers bilder genomgående är detsamma. Oavsett vad målningarna föreställer. Här finns både ett undanglidande hot och en meditativ insjunkenhet. Målningarna förmedlar ett slags inåtvänt observerande.
Det är färgen som iscensätter och utlöser Bjergers iakttagelser, den övertar uppmärksamheten från motivets inledande förundran. Och färgen finns överallt – i en sorts förtätad kladdighet.
Inte helt oväntat är det färgen som bygger även Sigrid Sandströms målningar. Men för henne handlar det, som sagt, om ett mer abstrakt berättande. Sandström arbetar med färgen som avtryck och i flera överlappande skikt. De collageaktiga målningar hon visar på Galleri Olsson håller sig i en suggestivt grå och svartblå färgskala, med fräcka inslag av silver. Även om formerna som uppstår på duken kan påminna om glimrande skiffer eller tunna slöjor, och därför har en viss verklighetsanknytning, är det tydligt att det är målningen som konkret verklighet vi tittar på.
Det här är nog Sandströms mest koncentrerade svit av målningar. De bildar en solid enhet och slår an likt instrumenten i en stråkensemble. Individuella och samtidigt förenade i en gemensam prestation. Det är en underdrift att säga att verken enbart interagerar. Och det är något som gäller även för Bjerger.
Kanske är det här, i den nära växelverkan som målningarna upprättar med varandra, som de tydligaste beröringspunkterna mellan Bjerger och Sandström finns. Inte i någon yttre likhet eller ömsesidig tematik. För sådana finns inte. Släktskapet mellan konstnärerna ligger istället i hur väl deras respektive verk samtalar sinsemellan. Att iaktta det växande samspelet är fascinerande. Dialogen som uppstår mellan målningarna, den pågår bortom bilden.
Magnus Bons
Foto: Galleri Magnus Karlsson, Magnus Bons. Anna Bjerger, Galleri Magnus Karlsson, 17 november -15 december. Sigrid Sandström, Galleri Olsson, 17 november – 8 december 2018. Båda gallerierna Fredsgatan 12
