
Plötsligt återfinner jag Totties tuschlinjer överallt i huset, både interiört och exteriört. (Som Jessica Kempe påpekade i sin recension i DN 1 november, är den ”strama jugendbyggnaden också en linjeteckning”.) I museets entré står några mörka trästolar med ryggarna utskurna i en islamisk stil. Där finns en grafisk precision som länkar dem till Tottie, liksom hos klädesplaggen i en teckning av Axel Törneman i ett av de inre rummen. Även om det handlar om oavsiktliga möten grundar sig objektens likartade utseenden i en fascination för linjens kraft. Den var allmän i konsten för hundra år sedan, vilket visas i samlingens målningar av Eugène Jansson, Munch och Liljefors.
Jag väcks från min jakt på överensstämmelser genom några grafiska blad av Anders Zorn, som tydliggör en avgörande skillnad mellan den äldre konsten och Totties samtida. Om linjerna i Zorns bilder förhåller sig till – och önskar avbilda – en yttre referens, så hänvisar Totties teckningar oavvisligt tillbaka på sig själva. Hos dem finns ingen representation, ingen återgivning av det verkliga. I ett publicerat samtal med Tottie säger teoretikern Hal Foster att teckningarna ”påminner om bilder”. Det kan tolkas som att de ligger nära bilden, men är något annat. Verken tycks involverade i en ständig rörelse bort från bilden, snarare än på väg mot den. Teckningarna kan visserligen väcka associationer till bergväggar eller till ett slags geografiska skitningar, men präglas i grunden av en märkvärdig kärvhet. De insisterar på ett ifrågasättande av en berättelse, trots deras nästan översinnliga prakt. Det är som om verken använder sig av ett slags visuellt kamouflage, eller bär på en gestaltande hinna – i brist på ett bättre ord – som dröjer och fördröjer. Möjligen finns här en anknytning över tid till Liljefors begrepp om en ”skyddande likhet”.

Att teckningarna bär på spår av denna erfarenhet blir tydligt när jag går mellan rummen på Thielska. Mötet med bildernas ytor är som att stå framför en jämbördig kropp. En sorts kraftfull motsvarighet, som inte bara har med deras storlek att göra. Variationerna mellan teckningarna, där breda linjer ger ett annat uttryck än tunna och cirklar beter sig annorlunda än streck, skapar en familjelikhet. När jag tidigare i år såg Totties bilder i de betydligt större salarna på Malmö Konstmuseum, hade upplevelsen inte samma intimitet. Gesten med golvlisten fungerar inbjudande.
Adress: Sjötullsbacken 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/10 – 25/11
Magnus Bons (text), Tord Lund (foto)






















1 comment
Jag tänkte bara apropå dessa linjeteckningar – visst såg jag i princip exakt likadan teckning och samma idé i Sol LeWitt-utställningen på Magasin 3 för ett par år sen?