Modernautställningen är en storsatsning, som vår skribent Sara Skoglund nyligen recenserade (se artikel här). Men det finns mer att säga om utställningen. Oscar Poulsen ger sig här i närkamp med några av verken.
Lekar som Följa John och hela havet stormar gör sig påminda på pressträffen. Det är tydligt hur vissa verk lyfts fram, på plats såväl som i presstext och katalog. Som i matbutiken när det står höga travar av krossade tomater direkt när man kommer in, som egentligen inte alls är ett bättre köp än andra sorters krossade tomater som står på hyllan lite längre bort.
Andra gången jag besöker Modernautställningen, när utställningen öppnat för allmänheten, slår det mig att folk går in i Axel Liebers ut-och-in vända, förminskade modell av sin egen lägenhet, till skillnad från pressträffen då alla kretsade runtom. Om man klampar omkring i modellen får man känna hur det känns att vara överdimensionerad och man ser de objekt som är reducerade, t.ex. en stol som förlorat större delar av sin kropp och sen fogats ihop till en mindre version eller en skjorta som bara har tio procent kvar av sitt material. Jag tänker på hus i fattiga förhållanden, med eller utan tak, i förminskade rum, öppna, vända utåt, med interiör och kläder som kanske bara har en strimma kvar av sitt ursprung.
Precis som många andra på pressträffen ägnar jag en del tid åt Kajsa Dahlbergs verk Ett eget rum/Tusen bibliotek (mästerverk!) men det första verket som jag dyker ner på är Sofia Hulténs From the Long story, som för övrigt inte finns med i utställningskatalogen. Det är ett text- och ljudverk med vit text på svart bildskärm. Visuellt tänker jag på en prolog till en rafflande actionfilm av typisk amerikansk produktion, och jag hör den där mörka vibrerade voiceover-rösten i mitt huvud som läser upp ledtrådar till en större rafflande berättelse. Men så sätter jag på mig hörlurarna. Och så blir det något helt annat.
Komplexitet i att översätta en text utvecklas ytterligare i Sara Jordenös verk Persona-projektet, där Jordenö under tio år bl.a. undersökt den amerikanska översättning av filmen Persona. Begreppet översättning behandlas ur ett brett perspektiv, som i ”diskussioner om upphovsmannaskap och narrationer” – ett av de fyra sammanhang curatorerna har definierat, men också i dess bokstavliga bemärkelse – i själva översättningen från svenska till engelska. Persona-projektet får en extra skruv av att Bergman själv menar att ”…the film has many possible co-authors: the production team, the actors, the audience…” (Persona-projektet 04.4). Jordenö konkretiserar på ett helt genialiskt vis hur ett verk börjar med text och idé, och blir ett verk först i översättningen. Då öppnas alla förgreningar och verket ges olika liv, olika läsningar i olika kontexter, läsaren gör verket tredimensionellt. När jag sen tänker på filmens titel känns Jordenös verk ännu smartare.
Jag stapplar vidare med Nam June Paiks ord i huvudet: ”Don’t always try to translate a piece because perhaps you don’t like what is written”. Till vilken uträckning jag ska försöka översätta ett verk är en frågeställning som återkommer till mig senare i utställningen.
Det fjärde verket jag inte kan slita mig från är Lina Selanders När solen går ner är den alldeles röd, sen försvinner den. Om man är intresserad av hur text och bild kan arbeta ihop är Selanders verk intressant. Det är ett spännande sätt att läsa poesi, och ett spännande sätt att se videokonst, vad det blir när de gifter sig med varandra har jag ingen aning om, annat än att det känns nytt och att jag tycker mycket om det. Poesivideo, i stället för musikvideo.
Mot slutet av utställningen ställs jag inför flera verk som borde ingå i ”det eteriska och det andliga”. Verk som jag känner är fantastiska, men helt omöjliga att översätta. Det enda jag får upp i huvudet när jag ser Christine Ödlunds Thought-Form är apokalyps. Man så är utpumpad efter alla intryck att det bara känns befriande att hålla sig ifrån alla försök till att förstå. Och plötsligt ser jag en poäng i att placera vissa verk i början och vissa verk mot slutet.
Jag lämnar Modernautställningen hoppfull, om livet, och om den smarta svenska samtidskonsten. Men också med en saknad efter konstverk som säger dra åt helvete!
Bilder (uppifrån och ned): Sara Jordenö, Kajsa Dahlberg, Lina Selander
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen/Stockholm
Utställningen pågår under perioden`2/10 – 9/1 2011
Oscar Poulsen (text), konstnärerna (foto)
