”Varför spärrar ni förstädernas gator? / Den ni väntar passerar inte förstäderna.” Diktraderna återfinns i Werner Aspenströms bok ”Snölegend” från 1949. De andas fortfarande fyrtiotalistisk ångest, men i sitt konkreta språk pekar de framåt, mot andra hot i skuggan av det kalla kriget. Ett år tidigare hade Peter Weiss gett ut romanen ”De besegrade”, en drömlik konfrontation med författarens eget sönderslagna hemland Tyskland.
Weiss följde upp sin roman nästan 30 år senare med trebandaren ”Motståndets estetik”, som med lösa former skildrar det antifascistiska motståndet under tre decennier, i ett försök att bena ut hur ett samtida motstånd skulle kunna se ut. Det är en fråga man kan ställa sig i tider när fascismen lämnat gatorna och tagit sig in i parlamentsbyggnaderna. Och det är här som utställningen ”De besegrade: Motståndets estetik” tar avstamp.
Den utgår ambitiöst från Weiss författarskap, och utställningens texttyngd matchar onekligen hans litterära verk. Besökaren guidas genom en skog av textskyltar som sveper in de utställda konstverken i en ordsky. I och för sig intressant, men som ofta punkterar min koncentration. Någon utställningskatalog finns inte att tillgå. I dess ställe erbjuds en 300-sidig pocketbok med texter författade av en grupp skarpa Weiss-kännare, så skarpa att man i bokens inledning ansett sig tvungen att förklara hur texterna ska läsas.
Bokens stora kulturgärning är att den återpublicerar ett knippe av Weiss reportage från Berlin, skrivna för Stockholms-Tidningen sommaren 1947. Dessa små rapporter från skärningspunkten mellan hopplöshet, förtvivlan, stolthet och överlevnadskamp är journalistiska mästerverk, värda att läsa än idag.
Men utställningen största problem är att hitta en position som anknyter till Peter Weiss konstnärliga gärning – utan att förfalla till illustration. Flera konstnärer brottas med detta utan att riktigt hitta hem.
Lina Selanders och Oscar Mangiones videoinstallation ”Binding the Dream” kombinerar fragment från makarna Weiss eget arkiv med tagningar från Carl Eldhs ateljé, i ett försök att vidareföra Peter Weiss montageteknik. Resultatet blir tyvärr ganska tamt, lite som en akademisk redovisning.
Christoffer Paues ”Skiss till sex antifascistiska flaggor” motsvarar de sex delarna i Peter Weiss stora romanverk. Även han arbetar i en montagetradition, och blandar fysiska material med foto och videofragment. Ändå lyfter det inte riktigt, betraktaren fastnar i en bredvidläsningsprocess i stället för att ta till sig verkets konkreta uttryck.
Riktigt svårbegripligt blir det hos Ane Hjort Guttu. Hennes flerskärmsinstallation ”On the Ground” smälter samman filmsekvenser av flygplan vid flygplatsen Schiphol med filmklipp av nederländskt klassiskt landskapsmåleri och suprematistiska geometriska figurer. En speakerröst upplyser oss om att drömmen är horisontell medan fascismen är vertikal. Men då har jag för länge sedan tappat fokus.
Detsamma gäller Peter Nestlers 60-talsmontage ”Sightseeing”, där bilder av ett somrigt Stockholm vävs samman med berättelser om Vietnamkrigets fasor. I sin tidstypiska övertydlighet är verket egentligen raka motsatsen till Peter Weiss kalejdoskopiska, polyfona estetik.
Men utställningen har också sina klart lysande höjdpunkter. Zbyněk Baladráns måleriska installation ”Oracle” består av 50-talet abstrakta, jordfärgade målningar uppradade utmed väggen. Konstnären åberopar geomanti, en spådomskonst där man tolkar tecken i jorden, i detta fall för att kunna avgöra när nästa bombning av Gazaremsan kommer att ske. Mötet mellan de förföriska målningarna, det översinnliga och den brutala verkligheten skapar just den engagerande mångtydighet som Peter Weiss konstnärskap rymmer.
På den planhalvan spelar även Chiara Bugatti. Hennes installation ”Poses and Postures” utgår från farfaderns erfarenheter av motståndskampen mot nazisterna under andra världskriget. Hans teckningar ställs emot äppellika stenskulpturer, industriella gummimattor och gråaktigt stoft. Sambandet mellan de olika elementen må vara oklara, ändå lockas jag att upptäcka, känna, resonera och kanske till och med – kors i taket – agera.
Samtiden är med andra ord inte så hopplös som den verkar. I tidskriften Konstrevy från 1947 profeterar Peter Weiss: ”I denna tillvaro som balansgångare och andlig akrobat i en värld där alla värden är förskjutna erbjuds man rika möjligheter till ständigt nya och skiftande aspekter. Det går att skapa andens rum inom absurditetens vittförgrenade ruin”.
Anders Olofsson
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 26 augusti – 8 november 2026
