Ordet dissonans skulle kunna beteckna denna installation. Någonting som går på tvärs, som helt avviker från sitt sammanhang, men som inte går att ignorera. Ljuden, på alla de egenskapade instrumenten, rör sig från det mest lågmälda till det smärtfyllt skärande.
Musik är ju ett slags ordnande av toner och ljud, till en översiktlig struktur. När ordnandet upphör blir det kanske inte längre musik utan bara ljud. Men den underliggande musiken anas här. Det gör installationen betydelsebärande, genom aningen om något annat.
Jag känner inte Dror Feilers historia. Men jag känner hans brinnande engagemang. Han har hela sitt liv arbetat som aktivist, med nödvändigheten som ett bränsle i sitt skapande. En tvingande nödvändighet, som kanske inte kan förändra sakförhållandena, men vars mening är att vara ett exempel.
Referenser till Palestina är svåra att tänka bort, med tanke på tidigare verk, som det världsgenomträngande ”Snövit och Sanningens vansinne” 2004 med Gunilla Sköld Feiler, eller den söndrade karta han visade på Kummelholmen 2023. Palestinakontrollerade områden som små öar, i ett israeliskt hav.
På frågan om han kommer att skriva sin självbiografi, som han nämnt i en intervju, nu när han fått en summa pengar genom det nyligen tilldelade Lenin-priset, svarar han: Troligen inte, så mycket pockar på. Inte från honom själv, men från omvärlden. Den pockar på något annat. Och han måste hela tiden svara…
Alla dessa instrument, de jämrar sig, skriker, ibland är de stillsamt melodiska, ibland tysta – men aldrig samtidigt. Det blir aldrig tyst. Jag frågar om det händer, om det slumpar sig så att det någon gång blir helt tyst? – Nej, svarar Dror Feiler. Det är som i världen.
Ingen kan klaga på otydlighet i denna installation. Folkungagatans brusande trafikbuller framträder efter benhusbesöket som en oerhört stillsam, närmast meditativ miljö.
Eva Asp
Benhuset, Katarina Östra Kyrkogårdsgränd 8, Stockholm. Pågår 5 – 27 september 2026
