”Volleybollspelaren” tar emot vid dörren. Strax innanför står ”Döden (som är trött på sitt jobb och vill umgås)”. Max Ockborns högväxta skulpturer sprider sig genom Krognoshusets entréplan. Vissa samlas i klungor, någon hänger närgånget över intendentens skrivbord. För att ta sig fram måste man slinka mellan deras tunga kroppar, inkapslade i tjocka lager av färg och lack. De skulle kunna framstått groteska och skrämmande om de inte varit så avväpnande mänskliga i sin avighet. Jag har sett många utställningar av Ockborn sedan han 2012 gick ut från Malmö konsthögskola. Detta är tveklöst en av de starkaste.
Varför? För hur han får verkligheten och vardagen att lossna i fogarna. Titeln ”Släpp husets kött” säger allt. Som att Ockborn frambesvärjer allt stelnat hull, alla glansiga drömmar och rastlösa vålnader som under sekler lagrats i Krognoshusets medeltida murar. Som konstnär är han en sakletare, stigfinnare, fixare och schaman. I ateljén bygger han sina karaktärer av allt från spillträ till grinande älgkranium, bilrost och utslitna skor.
Resultatet kan påminna om såväl den antika Pergamonfrisens marmordräkter som den råa urkraften i Rodins en gång så banbrytande ”Borgarna från Calais”. Källarens videoverk bidrar till helheten, men blir en bisak i relation den betvingande närvaron i Ockborns fysiska verk.
På översta våningen är stämningen oväntat sakral. Här presenteras målningar och objekt stilrent mot vita väggar. Men det är tydligt att även dessa verk överträder modernismens sparsmakade ideal. Är skulpturen på podiet en miniatyrsarkofag, skattkista eller chokladkaka? Få kan som Ockborn röra sig mellan det skimrande och klibbigt solkiga, det expressiva och hemlighetsfulla. Ett är säkert – trots verkens slutna, opaka yta öppnar de sig likt portaler mot en sällsamt lockande värld.
Carolina Söderholm
Krognoshuset, Mårtenstorget 3, Lund. Pågår 30 maj – 5 juli 2026
