Monica Höll ställer för andra gången ut på Galleri Niklas Belenius. Den förra utställningen, installationen ”Twist” visades för nästan exakt 1 år sedan. Det korta mellanrummet mellan utställningen hänger antagligen samman med den korta utställningsperioden utställningen i mars 2008 (tre dagar) hade. Då som nu visar Monica Höll en installation som lekfullt och energiskt upptar hela rummet. Den här gången täcker hon hela gallerilokalens yta, golv, väggar och tak med en enda gigantisk fantastisk teckning med referenser till både Penck, popkonst, Marie-Louise Ekman etc. Det är nästa lättare att säga vad den inte refererar till och det är det intima och narrativa som annars finns med i mycket av det som görs och visas idag. Monica Höll arbetar med det monumentala språket som bas. Det monumentala och storslagna språket som många gånger har förmågan att lyfta oss uppåt men också kan få oss att känna oss som mindre betydelsefulla detaljer. Här och var kan man se föreställande saker i teckningen, t.ex. ett badkar med dusch som glatt sprutar vatten, men det får inte betydelse i form av berättelse utan som en form som är en del av ett gigantiskt maskineri. Ingenstans verkar konstnären ha tröttnat, teckningen har samma energi och beslutsamhet över hela ytan. Det gungar lite när man står i ställningen, inte bara för att tyngdkraften upplöses när man står mitt i något som pågår på alla håll och kanter, ungefär som när man sitter i båt på öppet hav, utan också för att man faktiskt står på konstverket och det är man ju inte van vid att få göra. Teckningsinstallationen kompletteras med målningar. Tänker man bort teckningen i bakgrunden så är målningarna upphängda på ungefär på samma sätt som målningar brukar placeras i en utställning. Men här flyter de in och ut ur teckningen i bakgrunden och blir en del av den samtidigt som målningar får till uppgift att bära fram installationen eller åtminstone stryka under med fet stil på vissa punkter. Målningarna är stora till formatet med ett tecknande måleri där olika vita nyanser i botten möter röda, svarta och rosa skulpturala formationer. Formerna kan vara abstraherade hårdetaljer, tofsar och tussar av hår kombinerade med serieinfluerade landskapsliknande delar. Andra former för tankarna till kvinnokroppen och det feminina även om de inte direkt föreställer något. När jag står i utställningen undrar jag över om vissa av målningarna skulle vinna på att få stå för sig själva medan andra mer tydligt blir en del av installationen. Antagligen följer fortsättningen i nästa utställning för det verkar som att Monica Höll har hittat sin uttrycksform i att med installationer verka som skulptör med pensel och penna. (Adress: Ulrikagatan 13)
Maria Johansson
