När jag suckade över mängden med människor och konst under Venedigbiennalens pressdagar sa en bekant att den har blivit till mer av en festival än biennal. Det ligger en hel del i det. Så många verk med varierande verkshöjd går inte att omfatta och antalet besökare som köpt sig in ökar trängseln. Ett sätt att försöka orientera sig är att landa i ett enda verk eller en enskild nationell paviljong. Jag fastnade för den närmare en timme långa tvåkanaliga videoinstallation ”Those who are left are those who return” av vietnamesiska Tuấn Andrew Nguyễn. Verket visas i Arsenalen som en del av biennalens huvudutställning ”In minor keys”.
Nguyễn berättar en om en beryktad man i Senegal, Sangha Lakamané Boubacar Sy, känd som ”Bouba Chinois”. Det är en mycket sliten men stolt gammal man som kommer till tals. Berättelsen är ett slags studie i våld, rasism och politiskt förtryck som är besläktad med Charles Dickens romaner om barn som lyckas överleva mot alla odds på Londons gator under 1800-talets första hälft. Men Boubas historia utspelar sig i Västafrika i modern tid och berättarrösten säger: ”Ingen skulle kunna hitta på en figur som Bouba Chinois.”
Hans liv är djupt rotat i kolonialhistorien, men inte bara, verkligheten är mycket mer komplicerad än så. Hans senegalesiske far slogs med fransmännen i franska Indochina/Vietnam. När han låg på sjukhus efter att ha sårats blev han tillsammans med en vietnamesisk sjuksköterska. De gifte sig och slog sig med tiden ner i Senegals huvudstad Dakar och fick åtta barn. Men Bouba föddes redan i Vietnam. En av hans vietnamesiska bekanta i Dakar menar att Bouba uppfattade sig som vietnames, att han är en främling i Senegal. Men vietnameserna betraktar honom inte heller som en av dem. ”Han hade inga vänner”, säger vietnamesen.
Pappan var en hustrumisshandlare och kom från en välkänd familj och hans vänner i den egna folkgruppen toucouleur tyckte att han i stället borde gifta sig med en av sina egna och inte leva med en ”vit kvinna”. Han följde deras rasistiska råd och övergav familjen för en kvinna med passande ursprung. Men innan dess gjorde Bouba vad många söner till hustrumisshandlare gjort förut. När han var stor nog och såg sin djupt älskade mor misshandlas svårt slog han sin far allt vad han orkade i huvudet med ett redskap. Sedan flydde han och återvände först när fadern övergivit familjen.
Boubas mamma kunde inte försörja de åtta barnen på egen hand så Bouba tog sitt ansvar och stal, och spärrades in på uppfostringsanstalter. Det var som kriminell han fick smeknamnet, eller öknamnet ”Chinois”. Också det rasistiskt, hans mor var ju vietnames, inte kines. Det är inte helt klart i vilken utsträckning han blev en vanlig yrkeskriminell eller en Robin Hood som gav till de behövande. Kanske har han varit lite av varje.
Tillsammans med några kompanjoner utmanade han den yttersta makten och rånade presidenthustruns juvelerarbutik. En del betraktade det som en motståndshandling, andra som ett svårt brott och konsekvensen blev en av flera fängelsevistelser följt av spektakulära flykter.
Men statusen som rebell fick han 1968 under en period av demonstrationer och uppror mot det fortsatta franska inflytandet, massarbetslöshet och ett icke fungerande utbildningssystem som socialisten president Abdou Diouf inte fick bukt med.
Nguyễn och Bouba har en delvis delad erfarenhet i det att Nguyễn är född i Saigon (Ho Chi Minh-staden) 1976 och flydde med föräldrarna till Kalifornien via flyktingläger. En påtaglig närhet dem emellan antyds men utvecklas inte och relationen mellan dem är oklar.
Berättelsen vilar genomgående på Boubas relation till modern som han älskade djupt. Han gråter bakom sina stora svarta solglasögon i princip varje gång han talar om henne. Det tillför en kalifornisk dramaturgi som sentimentaliserar verket i överkant. Denne son, rebell och Robin Hood-gestalt blir för gråtmild. Han har för övrigt skildrats flera gånger tidigare, inte minst i Senegal, i text och korta dokumentärer där han mer framstår som ett slags hårdhudad frihetshjälte utan tårar.
Solglasögonen döljer också det demolerade ansiktet. Ett öga förlorade han och näsan knäcktes då han voltade med en bil under en polisjakt. Ansiktet visas upp utan glasögon i slutet av verket, som ett slags final. Vi får se ärr, igenvuxna sår och historien som berättats tar på så vis fysisk gestalt. Då får vi också veta att han blivit en from muslim på äldre dagar. Motståndsmannen har utvecklats till en vis man som hjälper ungdomar.
Den samtida konsten har sedan länge och så ofta skildrat koloniala övergrepp att ämnet blivit självbekräftande och därför tappat i skärpa. Men verket om Bouba Chinois lyckas i mycket bevara tillvarons komplexitet. Det beror på att Nguyễn inte bara skildrar en fasansfull kedja av brutalt våld och förtryck som är tydligt knuten till den koloniala historien, utan också berättar om politiska, sociala och rasistiska övergrepp bortom européernas inflytande och genom att även hjälten är motsägelsefull.
Andreas Gedin
La Biennale di Venezia pågår i Giardini och Arsenale, samt på flera platser i Venedig mellan 9 maj – 22 nivember 2026. Marabouparken visade 2023 en separatutställning med Tuần Andrew Nguyễn
