Konkyliologi. Läran om torra specimen från blötdjur: från snäckor och musslor. Skalen som de lämnar efter sig, när molluskernas mjuka kroppar inte längre finns kvar, har genom sekler studerats av forskare, införskaffats av samlare och flitigt brukats som symbol inom konsten. Blötdjurets skal, som både skyddar och döljer sitt känsliga och fuktiga inre, återkommer i konsthistorien som en metafor för för det kvinnliga könet, för fertilitet och för sexualitet – men också som en länk till havet och till det omedvetna.
Vi ser det i Sandro Botticellis målning Venus födelse från 1480-talet där den romerska kärleksgudinnan föds ur havets skum och naken stiger i land ur en kammussla likt en pärla, som för att skydda musslans kropp mot ett sandkorn, fått ett glänsande lent pärlemorhölje.
Vi ser det i Dora Maars fotomontage Shell-hand från 1934 där en kvinnas sensuella hand, likt en snigel, sträcks ut ur ett magnifikt snäckskal och erotiskt för ned sitt långfinger i den varma sanden.
Till denna konsthistoria ansluter sig Lotta Antonsson. Referenserna haglar på hennes separatutställning I am everything på Fotografiska men hennes verk bär ändå på en helt egen ton. Antonsson har alltsedan tiden på Konstfack under 1990-talet varit en förgrundsgestalt inom svenskt fotografi. Antonsson har obevekligt töjt gränserna för vad fotografi kan vara och hur man som fotograf kan bruka bildmediet. Hennes konstnärliga språk har konsekvent belyst hur bilden av kvinnan används i kultur och media – på ett lika intellektuellt som intuitivt sätt.
Vi möts på Fotografiska av en ytterst väl genomförd installation, med verk från de senaste åren, där varje bild och objekt blir viktiga komponenter i en helhet. Bilderna har Antonsson placerat på väggar och på golv (då stödda av rosa träkonstruktioner) bland mellanväggar, speglar, podier, objekt och en krukväxt. Ett meditativt ljudverk får besökarnas kroppar att sakta ned i dessa rum utan fönster. Det är Antonssons bilder som blir de öppningar som ger utställningen dess livgivande syre, dess ljus och reflektion.
När man inträder i Lotta Antonssons utställning är det inte hennes egna fotografier som vi betraktar. Istället har Antonsson hämtat sina bilder från vecko- och månadsmagasin från 1960- och 1970-talen, som ibland är reproducerade, ibland i original, det vill säga utrivna ur tidningar, och då ofta bitvis vikta för att utesluta rubriker och bildtexter. Och vi märker det direkt; att vi inte befinner oss i vårt pågående millenniums retuscherade och sexualiserade tid utan i en oskuldsfullare epok då många av oss, inklusive konstnären, föddes och växte upp. Det är dessa bilder som präglade oss när vi skulle ta våra första steg in i vuxenvärlden.
Men Antonsson släpper inte bilderna där. Efter valen av bilder tillkommer en lång process av tillägg. I verktygslådan finns kristaller, ametister och snäckor från barndomens stränder. I verktygslådan finns känslan för färg, form och komposition. Det är nu hennes konstnärskap går i dialog med konsthistorien.
Så vad sker när Antonssons bearbetar dessa bilder? Vad händer när stenar och skal klistras fast på bilder av ansikten och kroppar? När en iris täcks av en hjärtmussla? När tänderna täcks av material från berg? När de inramade bilderna blir tredimensionella objekt? Känslor av både fascination och förskräckelse aktiveras. Det sublima inträder. En värld bortom det begripliga och sköna: något som istället tangerar det gränsöverskridande. Likt ett berömt fotografi föreställande Madelle Hegeler med Salvador Dalís smycken från 1949 – The eye of time (en iris-urtavla omgiven av en ögonform av diamanter och en tår i rubin) och Ruby lips (två läppar av rubiner och tänder av pärlor) – blir ögonen och munnarna i Antonssons verk både accentuerade och förvrängda: lika vackra som groteska.
De surrealistiska referenserna är tydliga på utställningen. När något döljs betonas både det som döljs och något annat bortom det dolda. Genom sina förskjutningar skapar Antonsson ett slags förfrämligande: det vi känner igen har lämnat sin ursprungliga plats och fått en ny konnotation. Det outtalade blir en aktiverad zon.
Jag famlar när jag försöker att finna de rätta orden. Det är i tystnaden som sprängkraften finns i Lotta Antonsson djupt drabbande utställning. Kanske beror det på att hennes konst rör sig i ett skikt där det ordlösa och instinktiva har sitt hem. Att hennes konstverk går direkt in under huden utan mellanstation. Att Lotta Antonsson lyckas med mästerstycket att beröra det omedvetnas känsliga strängar – de strängar som fortfarande, även i vuxen ålder, är sårbara: sårbara som de små blötdjuren utan skal.
Maria Hall
Fotografiska, Stadsgårdshamnen 22, Stockholm. Pågår 25 april – 29 november 2026
