Två saker är problematiska med Sophie Calles utställning på Louisiana. Dels är flera av verken alltför lika varandra, dels innehåller de väldigt mycket text. I och för sig är väl det här med likheten inte så förvånande, för genom hela sitt konstnärskap har Calle kombinerat fotografi och text. Men att de flesta av installationerna i ”Something missing?” har samma noggranna grundkomposition gör utställningen lite tråkig.
Till och med i pressmeddelandet står det lite skämtsamt att hennes verk är ”torra som manualen till en tvättmaskin”. Gång på gång för Calle samman fotografi och text, utformade just som ett slags informationsskyltar. I och för sig är delarna både snyggt komponerade och inramade – men känslan av att något fattas infinner sig.
Kanske är mina förväntningar alltför höga? Eller handlar det om att jag har svårt att ta till mig text i en utställningssituation? Ja, jag får väl erkänna att väggtexter ofta utgör ett tillräckligt stort hinder. De utställda verken pockar liksom på min uppmärksamhet, och det gör mig rastlös. Men i fallet med Calle blir situationen nästan komisk. För här i utställningen finns flera texttunga verk som jag inte tar mig igenom och tappar intresset för.
Som tur är finns då den utmärkta katalogen som, tillsammans med många av hennes andra utsökta bokverk, går att fördjupa sig i hemma.
Sophie Calle är något så ovanligt som en konceptkonstnär som gillar att berätta historier. Som med humor, värme och igenkänning redovisar sina filosofiskt hållna fragment och iakttagelser av mänskligt liv och leverne. Ofta med en fiktiv eller verklig anknytning till henne själv. Och jag gillar den inledande sviten ”Because”. Inte bara för att texterna där är kortfattade – utan för att något händer i övergången mellan text och bild.
Bilderna i utställningens första sal täcks alla av tjockt filttyg med broderade inskriptioner. På ett klarrött förhänge står det följande: ”Because I found a seven-word definition of me online: Sophie Calle, artist without child by choice.” När jag lyfter på tyget – det är meningen, verket är interaktivt – ser jag ett alldagligt fotografi föreställande en handmålad trafikskylt med texten: ”Danger, enfants.” Varning för barn. Den som inte vill komma alltför nära de små måste se upp!
Temat om frivillig barnlöshet återkommer i utställningen.
Den broderade textens formulering styr hur en uppfattar fotografiet bakom filten. Verket arbetar i glappet mellan det orden beskriver och det fotografiet föreställer. Och det är också det glappet som betraktaren reagerar på. Så är det med nästan allt i utställningen. Men just i sviten ”Because” är mellanrummet mellan ord och bild särskilt effektivt, särskilt bokstavligt.
På Louisiana finns ett par verk som bara består av bild, men de är tyvärr inte så intressanta. I videoinstallationen ”Voir la mer” från 2011 dokumenterar Calle reaktionerna hos personer som aldrig sett havet. Först står de med ryggen åt kameran, sedan vänder de sig om. Men inte mycket går att utläsa ur deras ansikten. Varken leenden eller tårar, bara deras märkligt nollställda blickar. Nedstämda, visserligen, men de griper inte riktigt tag.
Samma sak med ”Picassos in lockdown”. Det är fotografier av målningar av Picasso bakom brunt omslagspapper, som skydd när Picasso-museet i Paris var stängt under pandemin. Inte särskilt upphetsande, även om verket har en viss poäng.
Det utlämnade, frånvaron, bristen och saknaden. Förlust och erövring, lust och svek, seende och blindhet – motsatserna slår följe hos Calle. Med en sorts bakvänd logik och kvick underskruv, sorteras och redovisas de in absurdum. I sina bästa stunder tycks Calle samla in våra drifter och drömmar, våra önskningar och instinkter, och låta dem ta materiell form.
Hon ber blinda beskriva sin bild av skönhet. Hon döstädar sitt arkiv och presenterar oavslutade projekt och utkast som gått i baklås. Klassificerar dem med stämplar i rött: ”No time”, ”Self-censorship”, ”Impossible to grasp”, ”Loss of interest”. Det sista avser ett ”melankoliskt projekt” där hon bad par att beskriva plats och tidpunkt där de först träffades. Calle uppsökte sedan samma ställe vid samma dag och månad, men ingen kom, och hon slutade intressera sig för par.
Döden tycks hon däremot vara fixerad vid. Hon har återkommande fotograferat gravstenar och har redan köpt egna gravplatser på åtminstone tre olika kyrkogårdar världen runt.
Och i utställningens avslutande rum finns en rörande samling verk och föremål som kretsar kring livets upphörande. En väggklocka i form av en liten kista, fast den tickar fortfarande. En trafikskylt vid havet som anger att vägen är slut. En inramad text med datumen för hennes mormors och mammas dödsdag. Och så den hjärtslitande slutsatsen – ingen kommer att säga det om henne, ingen kommer kalla henne för mamma.
Magnus Bons
Louisiana, Humlebæk, Danmark. Pågår 26 mars – 6 september 2026
