Beth Laurin visar några skulpturer och många teckningar från sex årtionden hos Thomas Wallner.
Hon är som tecknare alltid lika suverän och sökande i både bläck och blyerts. Därför rymmer också det lilla formatet flera centrala verk. Till exempel det utrivna bladet med sin talande titel ”Motståndet” (1965), som är fäst vid sitt underlag med gulnat tejp. Växandet är gestaltat av en stam som kränger och vrider sig medan nya kvistar växer vilt; notera de små kraftkornen i marken. Fyra år senare tecknade hon en liknande form ur vilket hennes ansikte växer fram, ”Roten i mig” (1969). Och här anar jag ursprunget till de cylindrar som skulle bli bärande i flera av hennes skulpturer många år senare.
Teckningarna är koncisa aforismer i hennes œuvre.
Det handlar ofta om något kroppsligt uttryck. Se bara dynamiken i hennes modellstudier. Eller den drömlika ”Figur med skynke på podium” (2001). Här utmanas stabilitet av rörlighet och ständig förändring. Skuggor och linjer glider osökt över i varandra – ett slags varats olika grader av täthet. I allt hon tecknar, varje rörlig form, finns en kärna av, ja, liv.
Det är nog därför hon vill ut i rummet med verken. Trotsa och gå förbi begränsningar. Som teckningarna i sviten ”Det var en gång en pelare” (1966). Så skrev Beth: ”Väggens dragningskraft är så stor att bitar, delar lossnar o far i väg, men vill inte, vill tillbaka, en dragkamp väggen är orubblig … och jag talar om att detta är en pelare i marken och en vägg som dra-a-ar, men pelaren vill inte, den står där o gör motstånd.”
Eller ta temagruppen ”Magnetrum” (1967), där svävande organiska former erövrar luftrummet i kamp mot begränsande väggar och tyngdkraft. Här handlar det om befrielse, en sprängkraft i det lilla.
Med organiska former förkroppsligade i rosa och vitt plastmaterial erövrade hon Kulturhusets terrass 1978. Könslika och kvinnliga bröt de upp plattor och vällde fram ur betongens sprickor. De gjorde motstånd i samma anda som den senare litografin ”Bild Oktober 1980” (1982), där en skarp yxegg hugger av ett rött band. Tag din plats!
Liksom ”Kulturhusets terrass” är Laurins debututställning på Galleri Café Mejan 1974 en av de verkligt unika händelserna i vårt konstliv. Då visade hon bland mycket annat ”Trycket ska lätta”, ett rivjärn ställt mot ett kvinnligt kön. I ett närbesläktat tema gestaltade hon kontrasterna mellan hårda material och det oskyddat mjuka.
Nu visar hon i samma serie ett annat mästerstycke, ett sårigt spel mellan hårt och mjukt, sårande och sårigt. ”Funderingar kring en form” är tecknad i blyerts; med finaste modellerande ljus i svärtan slingrar sig en form med taggar som ett rivjärn – mjukt, böljande, frånstötande. Med lockande rytmisk sensualism har hon fångat det farliga: attraktion, brutalitet, repression.
Det är svårt att skriva om Beth Laurin utan att spåra in på musik. Verken är sammansatta av olika stämmor och rytmen pulserar. Ja, själva utställningen upplevde jag som en kammarkonsert. Det vill säga en koncentrerad lågmäldhet av olika stämmor. Intensiteten ligger aldrig i braskande språkspel och volym. Tätheten övertrumfar yviga gester och övertydlighet.
Det musikaliska blir ännu mer påtagligt i skulpturerna.
”Skulptur II” (1985) är ett frispel med böjda trådar som alla samlas i en enda form. Ständigt återvändande till samma punkt hör varje detalj ihop med de andra – ett evigt legato i flera stämmor; den fasta punkten ligger där som en grundton. Ett ad infinitum i outtröttlig evighet.
”Skulptur I – III” visades som uppförstorade rumlande teckningar på Slussens tunnelbanestation 2008 med det vitsiga namnet ”Roligt i tuben”. Visst är det skojfriskt som på cirkus eller i gammal slap stick. I botten av dessa skulpturer finns inte bara frihetens eufori men också den stela cylinderform som binder och håller kvar. Ändå är ”Skulptur I – III” med sina olika gester och skiftande balans ett livsbejakande scherzo. Med sin återkommande strävan ut i rummet är Beth Laurin en av de mest betydande konstnärerna i vårt land de senaste femtio åren. I den här utställningen firar den musikaliska lågmäldheten triumfer.
Thomas Millroth
Galleri Thomas Wallner, Saltimporten, Grimsbygatan 24, Malmö. Pågår 11 april – 16 maj 2026
Thomas Millroth är konstkritiker på Sydsvenskan och författare
