”Jag är ingenting. Bara en ljus silhuett på en trottoarservering den där kvällen.” Så inleder den franska författaren Patrick Modiano sin roman ”De dunkla butikernas gata” från 1978. Bokens berättare tänker tillbaka på sig själv vid en bestämd tidpunkt i det förgångna. Det flytande tidsförlopp som Modiano här sätter i rörelse pendlar – som så ofta i hans texter – mellan någon sorts nutid och ett Paris ockuperat av tyskarna under andra världskriget. Modiano försöker utröna ockupationens konsekvenser, men minnenas flackande ljus riskerar ständigt att blåsas ut och mörkret att sänka sig.
Jag får för mig att det är ett fotografi Modiano skriver om. Att han beskriver vad som händer med människorna i fotografier när de möter framtida betraktare. För trots att vi ser personerna i bilderna och ibland kan identifiera historiens gestalter, har skenet från verkligheten i fotografierna ändå suddats ut. Kvar finns människornas konturer, bara skuggan av deras existens.
När jag ser den ungerskfödde fotografen Brassaïs bilder på Moderna museet påminns jag om Modianos omskakande inledning. Brassaï fotograferade Paris redan under mellankrigstiden och i hans bilder finns också en närvaro av något sedan länge upplöst. Han promenerade ofta runt på natten, fotograferade när staden låg öde. Visserligen finns kanske några av de folktomma arkaderna kvar, och möjligen blänker de regnvåta gatstenarna fortfarande på samma sätt, men den parisiska nattens dimma är inte längre upplyst av gasljus. Och, framför allt, knappast någon av människorna som avtecknar sig i hans kontrastrika bildvärld existerar längre.
Och ändå kan vi se dem.
Barn, busar och ballongförsäljare, slaktare och uteliggare, cirkusfolk och vanliga parisare, prostituerade och deras kunder – alla finns de representerade i Brassaïs fotografier. Ofta anonyma, inte sällan på krogen. Enligt den snyggt formgivna och matiga katalogen är fotografierna från mötet på bordellen arrangerade, jag antar för att Brassaï sökte efter typexempel från det nattliga Paris.
Människorna i fotografierna ser vänligare ut än idag – även bovarna. Snittet är ett helt annat, men slitet var säkert värre än nu. Och våldet verkar vänta redan bakom nästa gathörn. Fotografierna är levande tidsdokument, också för att utställningen bara innehåller vintage prints, alltså fotografier som Brassaï själv framkallat och arbetat med i mörkrummet. Så som det bör vara på ett museum.
Brassaï tycks ha velat visa världen som den såg ut, och han ville inte väja med blicken. Här finns fotografier av utslagna opiumrökare, liksom bilder från det queera Paris och med de transsexuella i Montparnasse. Prostitution var tillåtet vid den här tiden, men det var förbjudet för män att offentligt klä sig som kvinnor. Så när Christer Strömholm på 1960-talet dokumenterade sina vänner runt Place Blanche hade Brassaï redan varit där.
Också den del av utställningen som visar Brassaïs många fotografier av graffiti och gatuklotter får mig att tänka på Strömholm. Jag påminns om hans svit ”Passionsdramat” som jag såg i en utställning på Kulturhuset 1996. Det var ett för mig omtumlande möte med en serie säregna fotografier. Strömholm hade skapat sina porträtt av apostlarna och personer kring Kristus av upphittat skräp och fuktfläckar. Hans fotografier visade en överraskande helighet upplöst till alldaglighet.
Brassaïs hålögda skallar och hängande gubbar, hans inristade fåglar, fiskar och hjärtan i släpljus och kraftig förstoring, är på samma sätt meddelanden från tillvarons undre skikt. Uttryck för viljan att lämna sitt spår, sitt märke, som löper genom all mänsklig civilisation. Och på något sätt, genom avståndet i tiden, framstår inte skillnaden som särskilt stor till hans porträtt av personer.
I Modernas sevärda utställning ”Paris hemliga tecken” inser jag Brassaïs stora betydelse som fotografisk föregångare. Här finns också ett porträtt på honom själv, taget av fotografen Hans Hammarskiöld. Brassaïs leende är outgrundligt. Det är omöjligt att avgöra om han ser ut mot världen – eller in i sig själv.
Magnus Bons
Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 28 mars – 4 oktober 2026
