”du grävde dig upp från djupet i din brunn till botten i min”, skriver Kristina Eriksson på en av sina bilder. På papperet sväller en mångfärgad mörkviolett form upp intill ett surr av gnetiga blyertslinjer. Oavsett vad hon tar sig för, gör hon det utan silkesvantar. På Galleri Ping-Pong har hon plockat fram verk från över fem decennier. En koncentrerad tillbakablick från denna konstnär som med sin starka integritet länge haft en orubblig position på svenska konstscenen.
Vad visar hon då? Måleri som rör sig mellan det tvära och himmelska. Knapphändiga teckningar från en närståendes sista dagar. Knagglig keramik i vresiga, lockande skepnader, tillverkad i verkstaden i Höganäs där hon bor. Men framför allt den vita duken, som är långt ifrån oskuldsfull. Istället förmår det översta skiktet färg nätt och jämnt dölja allt som lett fram till denna medfarna vithet. Avlagringar, rester av idéer, ansatser och tid tycks pressa sig upp mot ytan.
”Väntan på vadå” kallar hon talande nog två av målningarna. På den skrovliga vita bottnen har hon helt sonika satt dit var sitt utsnitt från en annan verklighet. Inuti dessa bilder i bilden syns ett par mörka figurer, envist väntande som i motvind. Becketts Godot är förstås nära till hands. Att gestalterna avtecknar sig som på drift i dukens oländiga vithet förstärker det både absurda och utlämnande i deras situation. Exakt vad är det vi människor väntar på? En vän, en vändpunkt, en förklaring?
När Eriksson år 2020 ställde ut på Anna Bohman Gallery i Stockholm tog Eva Asp, curator och min kritikerkollega på Konsten.net, till ett Gunnar Ekelöf-citat för att beskriva hennes återkomst till vissa motiv: ”Det brukar ju ofta vara så när det gäller storartade och mycket personliga målare, att likartade saker snarare ger relief åt varandra än verkar som en upprepning.”
På Ping-Pong dyker mycket riktigt de anspråkslösa blomstren åter upp, trotsigt lysande i vitt, rosa eller vallmorött. Fast det blir varken sött eller banalt. Det är något med hur hon ger också tussilagon som stretar mot allt det dystra och bruna en ofrånkomlig tyngd. Jag kommer att tänka på en annan Ekelöf-strof: ”Det som är botten i dig är också botten i andra”. Det är ur denna botten som blommorna växer i Kristina Erikssons arbete.
Som dotter till den ryktbare konstnären Elis Eriksson och livskamrat till målaren Torsten Andersson, har hon ständigt levt i konstens närhet. Men det finns inget ledigt eller obesvärat över hennes måleri. Snarare är det kärvt och motsträvigt, vilket gör skönheten desto mer drabbande när den visar sig. Ta till exempel den helt lilla, sena målning från 2024 som ger känslan av att ha snubblat över en hemlig vik. Det turkosa vattnet är klart som kristall. Horisonten är ljus och den mörka klippan i förgrunden är smetigt och löftesrikt målad med stänk av kadmiumorange och rött.
En annan sorts skönhet, dunklare och tätare, rymmer utställningens äldsta verk. ”Skog” är gjord 1972 under studietiden på Konstakademien i Stockholm. Växtligheten tycks pressa sig mot duken, på en gång vild och dämpad. Redan då ägde hon förmågan att förena det otämjda och fria med en återhållsam enkelhet.
Om Eriksson med teckningarna och deras lakoniska kommentarer närmar sig vardagen med svart humor så kliver hon med keramiken definitivt in i det handfastas sfär. I själva verket kretsar hela utställningen kring en samling enorma lerbumlingar som ligger mitt på gallerigolvet. Med sina tummade ytor, sprickor och hålrum framstår de både mänskliga och jordiska, urtida och ömtåliga.
Jag skulle inte säga att allt hon nu visar är genialt. Vissa verk förblir för mig outgrundliga, rentav stumma. Men vad som tveklöst blir synligt är storheten i Kristina Erikssons konstnärskap. Det här är en riktigt bra utställning.
Carolina Söderholm
Galleri Ping-Pong, Stora Nygatan 4, Malmö. Pågår 7 – 28 mars 2026
