Om den första upplagan av Stockholms kosmologier sommaren 2024 var en eftertänksam utställning man fick ta sig tid för att lyssna in, så fortsätter den nya omgången i samma men fördjupade spår. Och med ett tilltal som insisterar på att de enskilda konstverken ska få ta den plats de kräver, oavsett om de tränger ihop sig i en hörnsal eller får breda ut sig ordentligt i skulpturhallen.
Även om det handlar om femton skilda konstnärskap som presenteras, så spretar inte utställningen utan hänger ändå ihop någonstans. Konstnärerna är trots allt inte mer tematiskt länkade än att de på olika sätt är verksamma eller har rötter över stora delar av världen. Men framför allt funkar det för att de spiller över i varandra på ett så generöst sätt.
För när Ylva Snöfrids rituellt utförda höghöjdsmålningar från ett bergigt och isigt landskap i den omfattande sviten ”Cosmos et Vanitas”, följs upp av Loulou Cherinets storslaget svåröverskådliga cyklorama över ett bostadsområde händer det faktiskt någonting. Cherinets ”Collapsing state design in room 10” övergår sedan till Lefifi Tladis musikaliska och färgstarka teckningar, blad och pappersrullar som fyller skåp och väggar i ett helt rum.
I grunden väsensskilda platser som en schweizisk glaciär och bergstopp, bostadsområdet Öbacka strand i Umeå och en konstnärs ateljé och arkiv möter varandra och framkallar oväntade kopplingar. Här spelar dessutom min rörelse och vandring genom Liljevalchs salar som besökare en avgörande roll eftersom det är den som aktiverar de enskilda konstverken. Och som får mig att vilja lyssna på alla enskilda historier som berättas, oavsett vilken form de tar eller vad de säger mig.
Samtidigt känns det som om denna upplaga av ”Stockholms kosmologier” är lite mörkare än sin föregångare, man skulle rent av kunna säga kargare. Speciellt i mittsalen där Sara-Vide Ericson, Karim Boumjimar och Igshaan Adams möts och tillsammans bildar ett landskap, en plats att vara i som känns välbekant men ändå främmande. Boumjimars vilda bildvärld med sina stora keramikurnor, Igshaan Adams bergsliknande ”Landsfill” av bland annat bomullstyg, garn, rep, trä, glas, sten, plast och metallpärlor, samt Sara-Vide Ericsons nästan överrealistiska naturmålningar i varierande format, placerar i alla fall mig i ett drömskt tillstånd som är både lockande och oroande.
En annan omedelbart lyckad konstellation är den mellan Bronwyn Katz poetiska drivvedsinstallation hopbundna med stenar längs väggarna och Theresa Traore Dahlbergs ”Signals beyond”, som består av utrangerade metallplåtar och elektroniska komponenter tillsammans med flera små figurativa skulpturer. Att den upphittade drivveden i Katzs ”!KhāIIaeb (Flowering season)”sedan kommer från så kallade invasiva trädsorter längs sötvattendrag i Sydafrika adderar ytterligare ett lager i det mångbottnade sammanförandet.
Precis som den första omgången, är denna ”Stockholms kosmologier” Joanna Sandell Wrights personliga lägesbeskrivning av en konstscen som inte låter sig begränsas till en geografisk plats. Men med den skillnaden att den nu utökas med den sydafrikanska curatorn Storm Janse van Rensburg perspektiv.
Samarbetet och samtalet började i samband med den första upplagan, och fortsatte i arbetet med ”When we see us – Ett sekel av svart figurativt måleri”. Den utställningen visas parallellt i Liljevalchs+, och är curerad av Koyo Kouoh, som senare utsågs till curator för Venedigbiennalen 2026 och som tragiskt gick bort tidigare i år. Allt detta skapar ytterligare förbindelser mellan ett här och ett där, mellan ett då och ett nu – och en framtid – som både imponerar och inspirerar.
Thomas Olsson
Liljevalchs konsthall, Djurgårdsvägen 60, Stockholm. Pågår 21 november 2025 – 11 januari 2026
