1997 visades utställningen ”Sensation” på Royal Academy of Art i London. Den kungliga institutionen som grundades 1768 fylldes av ung konst som inspirerats av tabloidpress, grabbig humor, och provokationer. Allt detta visades: ett porträtt av en massmördare, barndockor med penisar i ansiktet, Damien Hirsts haj i en akvarietank, ett självporträtt i fruset blod, och Sarah Lucas gurkfallos.
Jag var ung konststuderande i utkanten av London detta år och minns utställningen väl. Mycket på grund av reaktionerna, skandalpressen frossade, och utställningen gjorde att YBA-generationens (Young British Art) konst blev vida känd – även internationellt då utställningen turnerade. För Charles Saatchi, ur vars samlingar verken kom, var det en jackpot – värdet på verken han ägde steg väldigt och hans rykte som mecenat och gallerist var cementerat.
Mycket av konsten som då visades skulle inte passa in i dagens konstklimat. Till exempel barndockorna med penisar i ansikten av Jake och Dinos Chapman, det är svårt att se att någon nordisk institution skulle ta sig an dem idag. De känns som daterade 90-talsprovokationer.
Damien Hirst är fortfarande populär bland samlare – men idag är det lätt att se hur kommersiell han alltid varit. Som när han pressar upp priserna på sina egna verk genom tvivelaktiga metoder och bulvaner, eller då han låter sina assistenter serieproducera nya versioner av verk han gjort på 90-talet. En av dem som dock har kvar något av ett gott renommé även hos museer är Sarah Lucas som nu visas i en stor utställning på Kiasma i Helsingfors.
När jag stiger in i utställningssalen på museets översta våning möter min blick genast de stora skulpturer som tar utrymmet i besittning. En av dem enorm, gul, glänsande. När man närmar sig den ser man att det är något kroppsliknande som särar på benen, med enorma testiklar och en väldig fallos som sträcker sig ett par meter upp mot Kiasmas tak, som i ett fåfängt försök att spräcka glastaket på arkitekten Steven Holls byggnad.
”Francis Bacon” antecknar jag direkt, för flera av de nyare verken refererar tydligt till honom: en serie av skulpturer med deformerade kroppar som sitter på olika designstolar – ett stilgrepp som Bacon är känd för. Här i Lucas skulpturer finns samma kontrast mellan industriella designföremål och gestaltens påtagliga kroppslighet.
Lucas versioner är dock som pastischer på Bacons, med ballongformade bröst, bläckfiskliknande tentakler eller armar. Skulpturerna har både humor och en mångbottnad androgynitet över sig. Det är bra verk, och man behöver inte läsa väggtexterna för att förstå att de lyfter teman som det performativa i könsidentiteter. Dessa nyare verk är klart de bästa i utställningen.
Kiasma skulle dock knappast visa dessa nya om det inte vore för verken från nittiotalet som Lucas blev känd för. Så består också en stor del av utställningen av äldre verk – vissa av dem är en sorts ”greatest hits” för 90-talsnostalgiker. Särskilt mycket utrymme på Kiasma får Lucas fotografier från den tiden. Vissa av dem har gjorts till tapeter som täcker hela väggar. En väldig vägg har tapetserats med ”Eating a banana” från 1990. Titeln säger allt, den unga Lucas äter en banan.
I det bästa av hennes 90-talsbilder kan man säga att Lucas utmanar den traditionella manliga blicken, det gäller bland annat verk med expressiva titlar som ”Human toilet” eller ”Complete arsehole”, den senare en bild på den unga Lucas utan byxor med ryggen vänd mot kameran. Samspelet med de nyare verken är givande.
Ointressanta är dock utställningens många andra 90-talsfoton som bara upptas av sedvanliga poser. Lucas rökandes cigaretter, Lucas med en dödskalle och så vidare. Det här är konstnären som kändis, känd för att vara känd. Utan tvivel finns det en marknad för sånt här, men konstnärligt sett tillför de ingenting. De får mig att tänka på Fotografiska i Stockholm, som ibland lockar med vad som bara är tomma foton på kändisar i trötta poser.
Sämst i utställningen är en serie foton som givits en av de största väggarna i utställningen. Även de är tagna på 90-talet, men visades först 2024. Lucas poserar på ett sätt som påminner om en rockstjärna på ett tak. Jag kollar verkens utställningshistorik och hittar ett galleri i Basel. Schweiz är ett land med pengastinna samlare redo att kasta pengar på sånt här, men varför visas det på Kiasma? Den schweiziska galleristen är dock säkert nöjd över museiexponeringen av dessa halvdana, men säkert svindyra verk.
Synd att Kiasma på detta sätt låtit galleristens intressen och en nostalgi för stjärnglansen från YBA ta så mycket plats i en övrigt givande utställning.
Carl Sebastian Lindberg
Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors. Pågår 10 oktober 2025 – 8 mars 2026
Carl Sebastian Lindberg är en finlandssvensk bildkonstnär och konstkritiker, verksam som frilans för bland annat Hufvudstadsbladet och Konstguiden
