Folk som grillar, dansar, solar … Uttryckslösa ansikten. Människor som stirrar ut i tomma intet, som om de försökte nollställa sina tankar. Tillsammans men ändå ensamma bland ölburkar, plaststolar och tallrikar med förtorkade matrester … Mer deppigt än glatt. Mer tragikomiskt än roligt. Alltid äkta, aldrig tillrättalagt.
Lars Tunbjörks legendariska serie Landet utom sig (1993), som just nu visas på Kulturhuset Stadsteatern, är inristad i de fotointresserades sinne. Den har blivit stilbildande på flera sätt. Ingen påstår att Tunbjörks perspektiv på slitna campingplatser, varuhus, kontorslandskap och den i allmänhet trötta vardagen är
hela sanningen om Sverige under det sena 1980-talet. Likväl är det ett gripande vittnesmål från ett land som står vid gränsen mellan vänster och höger, välfärdsdrömmar och kommersialiseringens makt. Folkhemmet är i fritt fall. Nya krafter tar över i samhället.
”Jag upplevde Lars Tunbjörk som en nästan stum förlängning av sina kameror. Jag tror att han zoomade in stycken av verkligheten men också att verkligheten liksom ropade på honom när den hade något att säga”, skriver Göran Greider inkännande i den nya texten som parallellt med hans tidigare essä från 1993 publiceras i nyutgåvan av fotoboken Landet utom sig. Tunbjörks fotografiska miniberättelser klarar sig förvisso på egen hand. Men Greiders intellektuella klarhet och stilistiska briljans gör att allt i det visuella eposet lyser ännu starkare.
Klarrött, solgult, himmelsblått … Fotografierna genomsyras av Tunbjörks säregna färgsinne. Samma foton i svartvitt skulle kännas som ansträngda, misslyckade försök. Färgfilmen blir dock ett estetiskt grepp som skänker verkligheten den surrealistisk aura. Genom Tunbjörks kameralins ser allt både realistiskt och
groteskt ut på en och samma gång. Som om vi alla var vuxna barn och ledsna clowner i historiens besynnerliga kringresande nöjespark. Det är den sorts samhällskritik som är besläktad med
den brittiske dokumentärfotografen Martin Parrs arbete.
Den bjärta färgskalan går igen genom utställningsrummen. De skarpa kulörerna återkommer på väggarna, i ramarna, montrar och i de plaststolar som tycks ha lyfts ner direkt från fotografierna till utställningen. Det är skickligt gjort. Plötsligt känns det som om man själv var en ofrivillig statist i Tunbjörks egna version av Den mänskliga komedin (om man lånar uttrycket från Honoré de Balzac). ”De” blir ”vi”, hur gärna vi än försöker förneka det.
Tunbjörks fotografier är inte iscensatta, även om det ibland kan kännas så. De är en kombination av omtagningar och tålamod i väntan på det rätta ögonblicket. Lägg till denna ekvation även den allsmäktiga slumpen som den bästa av alla regissörer. Diagonaler ger fotona dynamik, medan den klassiska
kompositionen rubbas. Blixt i dagsljus skapar oväntade effekter. Vinklar och beskärningar är märkliga, men det är också ett avsiktligt kaos. Det välbekanta blir främmandegjort. Därmed syns det på nytt som något obekant. Så växer den till synes lättsamma berättelsen om det absurda i vardagen fram.
Då och då hörs det röster med frågor om Tunbjörk var melankolisk ömsint eller cynisk kritisk i sin syn på samhället. Jag varken kan eller vill avgöra det. Det vi har kvar är hans unika bildvärld. Det viktigaste är hur hans säregna bildspråk fortsätter påverka var och en, medan tiden går och världen förändras. Trettio år efter att fotona har tagits fortsätter de väcka blicken, beröra och förundra. De gör sitt jobb helt enkelt! Lika nödvändiga idag som för decennier sedan.
Joanna Persman
Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg, Stockholm. Pågår 18 september 2025 – 18 januari 2026
