Lars Fredrikson (1926–1997) byggde om faxmaskiner till ritmaskiner och gjorde konst av hjärtslag och elektromagnetiska vågor. Bosatt i södra Frankrike sedan tidigt 1960-tal rörde han sig ledigt mellan experimentell poesi och högteknologi, när han inte målade akvarell eller skapade ljudverk. Som konstnär ville han inte lämna några spår efter sig och vägrade att fastna i ett visst koncept, stil och teknik. Med det lyckades han så bra att när Malmö konsthall nu visar landets första stora presentation av hans livsverk är det en för svenskt konstliv närmast okänd banbrytare som presenteras.
På senare år har dock Moderna museet förvärvat ett fåtal av hans verk, medan Svenska Institutet i Paris i fjol lyfte fram hans konstnärskap i en grupputställning. Jag erkänner, för mig har Fredriksons arbete gått under radarn – desto mer spännande att nu möta det i sin helhet i denna mycket välgjorda utställning.
Situationen är delvis annan i Frankrike där han var en viktig del av 1960- och 70-talens avantgarde inom ljud- och videokonst, men också känd för sitt samarbete med nyskapande poeter som Anne-Marie Albiach och Claude Royet-Journoud. Från 1970-talets början undervisade han i ljudkonst på École des Artes Decorative i Nice, ställde ut flitigt, deltog i samtal, teveprogram och hade ett nära och mångårigt samarbete med konstinstitutionen Fondation Maeght.
Ändå insisterade han på en plats i periferin, alltid utanför ramarna, oförutsägbar, motsägelsefull och i rörelse. Inför hans speglande stålreliefer och dovt pulserande ljudinstallationer känner jag inte bara hur rummet jag står i tycks vibrera och bågna, utan hur själva konsthistorien skiftar form. För det är klart att Lars Fredrikson måste in där i berättelsen om konstens pionjärer. Precis som Fredrikson åstadkom verkligt radikala verk genom nästintill omärkliga ingrepp och avtryck, så rymmer hans arbete en sprängkraft vars efterskalv sträcker sig genom tid och rum.
Fast allt han gjorde var knappast diskret. Och det är just kontrasterna som gör det hela så intressant. Å ena sidan arbetade han luftigt, lätt och sparsamt i stora målningar, helt små teckningar och grafiska blad. Här sprider han linjer och färgstråk långt ut i kanterna eller sänker knappt synligt ner tecken och former i papperet. Å andra sidan gick han loss med hammare och verktyg på stora blanka stålskivor tills de kastade tillbaka allt och alla som speglades deformerat och förvrängt. För att inte tala om hur han gjorde själva läsandet till en akt av förstörelse, där han i sina samarbeten med poeter kunde klippa, perforera eller riva diktsamlingarnas sidor.
Här är det på sin plats att påpeka att utställningen är ett samarbete med bland andra poesitidskriften OEI:s chefredaktör Jonas (J) Magnusson, som länge intresserat sig för Fredrikson och i sommar kommer med en bok om hans konstnärskap. Inte minst blir Magnussons insats synlig i den omsorg som ägnas Fredriksons grafiska verk och bokverk, en skatt att botanisera i bland rader med montrar.
Själv skriver Fredrikson i en text om hur akten att skapa aldrig är oskyldig, och för honom är tanken på konsten som ett åtråvärt objekt att konsumera och äga motbjudande. Som motstånd mot den uppmärksamhetens och marknadens ekonomi som genomsyrar även konstens sfär gör han ett verk som enbart består av ljudet när han målar, men inte resultatet, den färdiga målningen. I en avsides hörna av konsthallen blir jag stående och lyssnar till ljudet av penselns friktion mot duken som frammanar själva målandets akt, konstnärens rörelse i ateljén.
Det handlar om tystnad, tomhet och frånvaro, men lika mycket om en total och koncentrerad närvaro. I Lars Fredriksons konstnärskap är det väsentliga upplevelsen av det som sker här och nu i rummet. Lika metodiskt som uppfinningsrikt sökte han vägar att koppla samman en inre och yttre rymd. Det kan vara bildens, textens, ljudets, kroppens, fysikens, ja, även tidens och universums rum.
Visst är hans arbete även förbundet med det samhälle han verkar i. Där finns rymdåldern, atomåldern och kalla kriget, liksom de rörelser som från 1950-talets slut expanderar konsten: fluxus, situationism, konst som rörelse, ljud, happening och performance – från Yves Kleins språng ut i den tomma rymden till John Cages legendariska 4.33 minuter av tystnad. Med sig har han intresset för modernismens tidiga abstrakta konstnärer, som Kazimir Malevitj, men också japansk konst, buddhism och Harry Martinsons dystopiska rymdepos Aniara. I en av sina installationer, nu återskapat på konsthallen, strör Fredrikson socker över golvet i skira mönster. Det tysta knastrandet av socker under skosulorna blir för mig en av utställningens starkaste upplevelser.
Själv hade Fredrikson en bakgrund inom såväl militär teknologi som österländsk filosofi. Född 1926 i Stockholm utbildar han sig inom kemi, elektronik och måleri, det senare i Paris. Under 1940-talet arbetar han en tid som militär, och prövar då att skapa målningar i luften med exploderande krut. Som radiooperatör inom den svenska handelsflottan reser han under 1950-talet till fjärran länder som Indien och Japan. 1960 söker han sig till en svensk konstnärskoloni i Lacoste i södra Frankrike, och blir kvar i trakten där han bildar familj och köper ett gammalt stenhus i byn Vevouil. Sitt tekniska kunnande använder han senare för att med faxteckningar på elektrokänsligt papper och hembyggda radioantenner fånga upp och bearbeta omvärldens signaler och brus.
Samtidigt konstruerar han en serie dynamiska elektromekaniska verk, varav flera nu visas i Malmö. På avstånd ser de ut som tomma, vita målardukar uppspända på ram. Men på nära håll blir det tydligt hur något rör sig under duken och pressar sig mot ytan, likt punkter eller fingerspetsar i en tyst manöver eller dans. Den kinetiska konst som utvecklades under 1960-talet arbetade ofta med optiska illusioner och raffinerade visuella effekter. Men i Fredriksons fall blir upplevelsen desto mer kraftfull just för att han arbetar så subtilt.
Det bästa har jag sparat till sist. Dit hör hans många gäckande stålspeglar, som får mig att tänka på hur en ung konstnär som Malmöbaserade Jamila Drott tar släggan och ger sig på grova, ofta målade metallplåtar med ett lika våldsamt som vackert resultat. Även hon arbetar med artists’ books där hon låter rengöringsmedel fräta hål i papperet – en nutida, vildsintare variant av Fredriksons strävan att skärpa sinnena och upplösa gränsen mellan yta och djup, närvaro och frånvaro, kropp och avtryck.
Vad som gör Fredriksons arbete så speciellt är att han i sitt utforskande av tid och rumslighet har den avancerade tekniken i sin hand. Som innovatör bygger han på 1960-talet en synthesizer som gör det möjligt att manipulera teven, denna apparat som snabbt blivit en självklarhet i många hem. Fredrikson kallar sin uppfinning psykopulsgenerator, där han använder elektricitet för att störa tevens bildrör och få elektroner att generera märkliga bildflöden.
I konsthallens dunkel dyker plötsliga, frasande blixtar av ljus upp på skärmen, likt impulser eller attacker som flammar upp inför en explosion eller urladdning. Känslan är just elektrisk, som gick en stöt av energi genom kroppen och rummet. Bilderna försvinner lika snabbt men dröjer kvar på näthinnan, och sägs även kunna framkalla visuella hallucinationer.
Utställningens hjärtpunkt är ändå de ljuslådor som han bygger runt 1966–1967 av bland annat glödlampor, elektronik, motorer och facetterade skulpturer. Inget av den komplexa konstruktionen är synligt från utsidan. Vad som möter i det mörklagda rummet är ett hypnotiskt skådespel. Former av ljus virvlar mjukt upp ur svärtan, som spår av en kosmisk urscen eller livsfenomen i havets djup.
Det är poetiskt, levande och känsligt. Kropp och elektronik, teknik och natur, det flyktiga och oändliga flyter samman. För en konstnär som inte ville lämna några spår var Fredrikson en mästare på att skapa oförglömliga verk.
Carolina Söderholm
Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Pågår 24 maj – 24 augusti 2025
