Lisa Jonasson är mig veterligt världens enda konstnär som har en egen biennal. Biennalen – som numera är ett evenemang med viss kultstatus i konstvärlden – tillkom som en kaxig reaktion mot konstetablissemangets fixering vid Stora Utställningar och Unga Stjärnor. Jonasson är onekligen rätt kvinna för uppgiften, orädd och med en väl utvecklad verbal förmåga. Men hon odlar även en mindre expressiv sida. På Kulturhuset i Stockholm intar hon det nya Lilla Galleriet, beläget i gatuplanet på ett hopplöst ställe där bibliotekshyllor, kaffebar och Internetterminaler kämpar med varandra om besökarnas uppmärksamhet. Så det finns en viss risk att Jonassons utställning går besökaren förbi (särskilt som Kulturhuset inte är helt och hållet att lita på när det gäller skyltningen av de egna evenemangen).
Jonasson tar sig an en mytisk värld med hjälp av papper, sax och lim. Tekniken är sympatiskt low-key, men något glatt hemmasnickeri är det inte tal om. Jonasson tar oss med in i en värld där människor, djur och mytologiska väsen lever i symbios med varandra på gott och ont. På ett plan tycks ständigt rituella excesser av olika slag pågå, kroppar och identiteter byter plats med varandra på ett slumpartat sätt. Ibland uppstår mutationer, som i sin tur blir utgångspunkt för en ny utvecklingslinje i bilderna. Jonassons myller av figurer i glada färger kan ge sken av sorglöshet och avsaknad av komplexitet. Så är det förstås inte. Bakom den skenbara spontaniteten som förefaller styra hennes skapande finns ett skarpt intellekt som betraktar världen omkring oss med kritisk distans. Lisa Jonassons lek med myternas ikonografi speglar vår eviga längtan efter att få tillvaron förklarad för oss.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/8 – 7/11
Anders Olofsson (text), Kulturhuset (foto)
