Svärtan är i det närmaste ogenomtränglig i det första rummet av Håkan Rehnbergs utställning ”Vid en ek och en klippa” på Galerie Nordenhake. Det är alldeles uppenbart sent på jorden. Jävligt sent.
En stor mörk målning är centralt placerad i rummet. Den svarta oljan spelar inte med det semitransparanta akrylglaset som den brukar hor Rehnberg, utan konsumerar det. Några små ytor av den vita väggen bakom kikar visserligen fram men är chanslösa mot den tjocka tröga mörka färgen.
Till vänster hänger en trio reliefer eller vägghängda skulpturer av nött galvaniserad plåt som med små ingrepp antyder form, eller kanske ruinerade minnen. Mitt i rummet står en skranglig hög aluminiumskulptur som består av avlånga metallblock som nödtorftigt hålls samman av ståltråd.
På väggen till höger ett tunt bronsrör som interagerar med ännu en krokig ståltråd. ”Talapparaten”, som objektet kallas skulle kunna vara ett utslitet stämband. Och bredvid den en skärm som visar Rehnbergs första videoverk, där en korsspindel är i färd med att rulla in en döende fjäril, en påfågelöga. Ifall man skulle missa alla andra vinkar.
Rummet skulle kunna vara ett entonigt rekviem (eller en allegorisk bild av konstvärldens sämre sidor). Det är rent och snyggt, men svänger inte alls som Rehnbergs grejer ofta gör.
Men det krävs inte mer än ett steg in i nästa rum för att se att utställningen är en färd från mörker till ljus. Här är jazzen tillbaka. Lyckligtvis bara visuellt, och inte som ett dikterande ljudspår, som hos besläktade generationskamraten Rolf Hanson på Artipelag härom året.
Det andra rummet replikerar i viss utsträckning det första. Också här är en målning och en vinglig skulptur det givna blickfånget. Men här dyker också en muntert skrikande cerise färg upp i svärtan. Och den balanserande skulpturen hålls fortfarande samman av ståltråd men materialet är plywood, ett material med långt mindre defaitistiska konnotationer än slät och ondskefull aluminium. Läget är kanske inte fullt så hopplöst ändå.
Dessutom är rummet också fyllt av andra objekt och bilder som lekfullt prövar form och material mot varandra. Päronträ och ståltråd. Brons och akrylglas.
Rörelsen fortsätter i utställningens tredje och sista rum. I en av salens två målningar brottas det svarta med en kraftig vit. I en andra är svärtan uppslukad av en röd. Skulpturerna fortsätter leka med olika, ofta nötta material, men graden av taktil lust förhöjs ytterligare ett steg.
Det är en mycket effektiv hängning. Och trösterik. Det är kanske sent på jorden, men än har vi inte gett upp. Vi kanske sjunker, men det finns fortfarande mycket roligt att göra på vägen ner.
Sebastian Johans
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm. Pågår 11 november – 16 december 2023
