”Jag sträcker ut tungan.” I videon Modersmålsmord tillagar Meira Ahmemulic tunga på sin moders vis. Den sträcks ut, flås, kryddas, kokas, skivas. Och hon kan sedan i sin tur servera sin son sin moders mål.
Det flådda lammtungan som ser ack så mänsklig ut blir till en brutal metafor för ett dubbelt omöjligt språk, den inlärda svenskan och en serbokroatiska som sakta håller på att förlora sina konturer, ett förlorat modersmål. ”Med det första språket försvarar jag mig mot det andra, och med det andra mot det första”. Den tunga som bokstavligt sträcks ut från väggarna i utställningen är skulpturala avbildningar av Meiras moders tunga, den ena i röd bohusgranit – en regional stolthet, Bohusläns landskapssten – den andra i oxel, Sveriges enda icke-invandrade träd!
Meira Ahmemulic egen perfekta svenska och precisa sakliga diktion verkar vittna om en lyckad övergång och förvandling: det nya inlärda språket som ett skarpt instrument för insikt och kanske i förlängningen befrielse – samtidigt som diktionens (tungans!) extrema noggrannhet skapar en känsla av hur katastrofal en felsägning, en brytning, ett grammatisk misstag skulle vara. Genast skulle tungan åter bli ett offer för det nya språkets bedömning. Språket som minfält. Eller ett dubbelt fängelse.
Hennes pappa vägrade prata med henne på svenska och såg sin egen sjukpensionering och alkoholism som passivt motstånd – som framgår av ljudverket Svenska för utvandrare. Pappan som inte ens som död kan fortsätta sitt passiva motstånd genom att med sin grav ockupera åtminstone ett litet stycke svensk mark – hans kropp transporterades tillbaka till Montenegro.
Det är med en säregen blandning av kärlek och solidaritet och motstånd som Meira Ahmemulic berättar om sig själv och sina anhöriga i ett vid det här laget sammansatt projekt som handlar om bakgrund och främlingskap och språkets särskiljande: språkets sortering och utsortering. Men i vilken genre? Monologer, effektivt bildsatt litteratur? Frågan blir sekundär när man tar del av denna täta väv där metforiken blir aggressivt konkret.
Det är tungan, det är guldtänderna i de anhörigas munnar: modersmålet i all sin glans, täckt av spott. Invasiva krabbor i Bohuslän – ett landskap som omedelbart sägs avslöja en främmande kropp – nyper i svenska hälar innan de beger sig upp på land för att helt ta över: en humoristisk hotbild som nog en och annan kan ta på allvar. Också spöket av en gammal politisk allegori konkretiseras när sonens ritade duva väcker minnet av en Tito som betraktar en vit duva, kommunismens speciella fredssymbol (kom ihåg Picassos duva!) – som i nästa led associeras till duvfisket från balkonger från ett belägrat Sarajevo. Men här blandar jag olika filmer. Gemensamt är att de monologiska betraktelserna är mångskiktade. Ändå inte ett ord för mycket.
Skiljer sig från de övriga, inte minst i teknisk bemärkelse, gör VR-verket De höga husens rundgång – och upplevs kanske just därför som centralt. Det är dessutom mångstämmigt, ett slags socialt och allegoriskt röst- och bildcollage i 360 grader där VR-teknikens destabilisering av rummet och betraktarens position i sig blir betydelsebärande.
Angereds ungdomar samlas i ring runtomkring dig, varken hotfullt eller särskilt nyfiket, men du kan lugnt se på dem. En man sprider skrikande i en megafon ut alla de ord och politiska klyschor om ”förorten” som vi i alltför hög grad vant oss vid. En höjdpunkt är en predikan där en fiktiv präst med utgångspunkt i Johannesevangeliet (”i begynnelsen var ordet”) salvelsefullt beskriver hur Gud talade fram skapelsen. Då gällde det att inte slarva eller snubbla på orden minsann. Kanske höjde han ibland rösten – för att övertyga sig själv? Det är djupt humoristiskt, ännu en vinkling av utställningens tema, hur språket skapar världen – och hur språket definierar och dömer oss. Men kanske också kan befria oss?
Mikael Olofsson
Konsthallen Blå Stället, Angereds torg 13, Göteborg. Utställningen pågår 17 september 2022 – 13 november 2022
