Stiftelsen för Evert Lundquists Ateljémuseum försöker aktivera den slumrande miljön som konstnärens sista arbetsplats utgör. Man öppnar upp fler rum i det före detta elverket, bland annat genom att frilägga två mindre avlånga ytor som tidigare fungerat som lager och nu kan användas för tillfälliga utställningar. Ett välkommet initiativ som förhoppningsvis kan locka fler besökare till denna idylliska plats, belägen strax nedanför Kina Slott i kanten av parken runt Drottningholm.
Arvingarna till en annan modern målargigant, Erland Cullberg, har också placerat en fond hos stiftelsen som årligen ska dela ut ett stipendium till en konstnär ”vars gestaltande bärs av känslighet, humor och en okuvlig inre nödvändighet”, som det står på museets hemsida.
Stina Persson heter den första stipendiaten, och hennes intima installation ”Kyssen” visas i de två nyöppnade inre rummen. Kontrasten till den hemtrevliga röran i Lundquists ateljé kunde inte vara större. I arbetslokalen ligger penslar, porslinsskärvor, minnesföremål och målningar huller om buller, tillsammans med Lundquists komihåg-lappar, handtextade i stor stil, på lådor och färgtuber. Utställningsrummen har däremot vitmålade väggar och nyslipat golv. Ändå finns en samhörighet mellan den yngre och äldre konstnärens verk. Om inte till utseende och tillvägagångssätt så i ton och anspråk.
Perssons skulpturer i gips står utplacerade på podier, tätt ihop, säkert ett tjugotal små vita kroppsformer, och några fotografier av samma objekt hänger på väggarna. I det ena rummet visar hon ett fotografi av skulptören Luca Madrassis ”Broderskyssen”, som varit utgångspunkten för hennes egna objekt. Skulpturen föreställer en kvinna med två barn, där det större barnet kysser det mindre. Fotografiet är både uppochnervänt och negativt.
Ett på samma gång konceptuellt och poetiskt grepp karaktäriserar Perssons installation. Fotots omvridning blir en pedagogisk blinkning till processen med gipserna. Genom att gräva sig ner i en lerklump har Persson, så att säga i blindo, känt sig fram; med händerna försökt efterlikna Madrassis form. Uppifrån och ned, inifrån och ut. Hålrummet som bildats fylls med gips, och spåren av Perssons fingrar syns nu på kropparnas utsida. Mängden av gipsfigurer pekar mot projektets sökande hållning. Sympatiskt och precist.
På ett podium står en av Perssons egna skulpturer i gips framför sin fotografiska spegling. Det tar ett tag innan jag upptäcker det. Att Madrassis figur är utbytt mot Perssons. Att hennes skulptur har flyttat in i Madrassis rum. Det är svårt att avgöra om den övertagit utrymmet eller endast lånar det en stund.
Magnus Bons
Foto: Magnus Bons. Evert Lundquists Ateljémuseum, Kantongatan 23, Drottningholm. Utställningen visas lördagar, 25 maj – 31 augusti 2019
