
Filmen innehåller flera av Djurbergs typiska gestalter: lystna präster, maskerade män, lättklädda bimbos, nakna kroppar. Just här finns inga av de annars så vanliga djuren eller fåglarna – och inte är vi i en skog heller – men annars är det ceremoniella förloppet välbekant.
Bildrummet är trångt, närmast klaustrofobiskt, och det ökar känslan av obehag. Ondskefulla och upphetsade glider personerna in på scenen, den ena efter den andra, och ganska snart spårar det hela ur i en orgie av aggression och förnedring. Så går det nästan alltid – kroppsdelar slits av, blod och inälvor rinner ut – alla inblandade styrs av och lever ut sina djuriska begär och behov.
Tillsammans med det skulpturala överdådet som finns i två stora installationer – där mängder av skulpterade fåglar samt exotiska växter och blommor visar upp en överväldigande fantasirikedom – framkallar Djurberg och Bergs utställning en närmast manisk suggestion. Deras samarbete är totalt i synk och ingen del skulle vara densamma utan den andra.

För ett år sedan visade museet Marie-Louise Ekman på samma plats och några år innan dess Paul McCarthy; konstnärer som drivs av samma utlevande absurdism, samma lekfulla hantverk och drastiska förlopp som Djurberg och Berg. De delar McCarthys tempo och äckel, Ekmans köns- och personlighetsförvandlingar. De försöker alla åskådliggöra överlevnad.
Magnus Bons
Foto: Benoit Pailley/Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 16 juni – 9 september 2018


















