När man stiger in på Galerie Nordenhake kan man först tro sig möta en sen Mondrianmålning som råkat ut för en allvarlig olycka, där de lugna vertikaler och horisontaler som följsamt anslöt till bildytan knölats ihop och tryckts in i ett rum som tidigare inte fanns. Men det är en målning av Torsten Andersson från 2005–06, Pinnaskulptur. Och som alla hans verk alltifrån mitten av 1960-talet är den också en iscensättning av den utväg ur måleriets belägenhet som han vid den tidpunkten menade sig ha kommit fram till.
Förenklat kan man säga att alternativen då framstod som å ena sidan det traditionella måleriets perspektiviskt organiserade bildrum, med igenkännbara varelser och ting, å den andra modernismens platta rumslighet där betoningen ligger på ytan och målningens föremålslighet. Torsten Anderssons lösning blev att måla imaginära skulpturer på ett sätt som negerar båda dessa vägar: abstrakta föremål, plastiskt återgivna.
Genom att det som avbildas har volym uppstår visserligen ett illusoriskt rum, men det är helt strukturlöst och omöjligt att träda in i. Inte heller går det att vila i ett välavvägt bildplan, som i så mycket modernistiskt måleri: det bryts oupphörligen sönder av dessa omöjliga föremåls ohanterliga skevhet.
Framställt på detta sätt kunde Torsten Anderssons strävan te sig som ett rent intellektuellt företag, en dekonstruktion av måleriet. Det är naturligtvis tvärtom, det avgörande ligger på uttryckets nivå. Men för att kunna spela denna hittills ohörda musik måste instrumentet byggas om eller användas på ett helt okänt sätt.
Tänker man efter kan heller ingen allvarligt syftande konstnär sikta lägre än så. Även om man inte som Torsten Andersson gör anspråk på att markera en fundamental skiljelinje i konsthistorien, måste man ändå nå därhän att den egna konstformen – i detta fall stafflimåleriet – fortsättningsvis kommer att utgöra en delvis annan praktik, med nya gränser och nya möjligheter.
Det emotionella trycket är också enormt. Lars Forsell har i en text från 1963 talat om målningarna som ”eldkastare”, och då formulerar han sig ändå om de expressionistisk-romantiska avledningar av konstruktivismen som föregick Anderssons ”lösning”. Men ordet är i lika mån giltigt för det mogna måleriet.
Utställningen på Nordenhake omfattar arbeten från 1980-tal till 2000-tal. Återigen kan man konstatera hur ihållande och återkommande ekot från Carl Fredrik Hill är i detta verk. Här finns hela tiden samma djupt oroande osäkerhet om vad som är levande och vad som är dött, var gränsen går. Dessa osannolika skulpturer är också ett slags utstötta, avstötta, inre objekt, arketyper om man så vill – eller snarare ekvivalenser till sådana.
I Sockel med kläpp till exempel, från 1988–89, tycks en fyrkantig ljusblå stod långsamt ha vuxit fast i en kramande gul hands obevekliga järngrepp. Och Kansersjuk skulptur, från 2000, är samtidigt ett stolformat, krappviolett djur på väg snett in i grundens blekgula undergångsljus. Eller Tygskulptur, från 2001–02, där en säckig, grönrandad gravvård kanar ut ur målningen diagonalt på ett kadmiumrött postament.
Här finns ingen harmoni eller stabilitet, ingen modulering av linjen, ingen avstämning av färgen, som används sådan den kommer ut ur tuben. Formerna kan tyckas uppsmäckta på en höft, ofta på avklippta dukvåder. Allt som är förförande i måleriet har gallrats ut, som om det bara handlade om att fortast möjligt hitta detta orimliga föremål och klämma in det målningen. Synliggörandets handling är det enda som räknas.
Ändå fungerar det, summan av dessa ungefärligheter blir ändå något drabbande och absolut distinkt. Det är verk som griper tag i hjärna och inälvor samtidigt – man kommer inte undan, vare sig känslomässigt eller intellektuellt.
Jag minns nu inte när jag senast såg målningar av Torsten Andersson sammanförda i en utställning. Men uppenbarligen är det tillräckligt länge sedan för att det omgivande klimatet ska te sig annorlunda. Verken framstår i dag som än mer radikala.
Det finns en viktig distinktion som just nu förefaller rätt borttappad: exakthet i utförande är inte alls samma sak som exakthet i uttrycket. På både gallerier och museer och konsthallar ser man i dag mycket som är utfört med salongskonstens grunda precision, en ofta storskalig och dyr inredningskonst. Och varför skulle det egentligen förhålla sig annorlunda, varför skulle just vår tid skilja sig från alla tidigare epoker? Men just därför är det angeläget att påminna om det som verkligen är väsentligt.
Torsten Anderssons målningar har samma verkan oavsett om de hänger på solkiga vävtapetsväggar eller i Nordenhakes oklanderligt vitmenade rum. Mycket av det som visas annorstädes tycks däremot förutsätta denna aseptiska inramning och den bårhusmässiga lysrörsbelysning vi bestås med i samtidens utställningsrum. Anderssons måleri är inte ”snyggt”, men det är starkt berörande. Och handlar konst om någonting, är det väl ändå om detta.
John Sundkvist
Foto: Carl Henrik Tillberg, Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 17 april – 19 maj 2018
