
Allt samlat under mottot `Leve konsten!´ Här finns en hel del flummig gladkonst och kollektivt förlösande danspionjärer från 1960- och 70-talet, naivt porträttmåleri och textilt hantverk, men betydligt mindre av existerande brännpunkter som klimat, Trump eller flyktingströmmar. Eller är det kanske så att kunskapen för att hantera samtiden ska hämtas från gårdagens försök? Konstnärens privata skapande och naturfolkens allmänna uttryck får står för lösningarna i ett sökande tillbaka till källorna.
Kontakten med den omgivande verkligheten, som trots allt är närvarande i många verk, förmedlas framför allt genom färg och form. Och visst kan själva gestaltandet i grunden vara en kritisk handling, men som här, där flertalet verk framför allt engagerar visuellt och i mindre grad innehållsligt, blir det något av ett misslyckande eftersom endast ett fåtal verk engagerar i sin helhet. Macels urval formar sig till en jämntjock och färgglad filt; både värmande och lite kvävande beroende på hur den används.

Macel använder annars bortvändheten som en konstnärlig motkraft på ett mycket rättframt och pedagogiskt sätt. (Också det ett tema som återfinns på årets documenta.) Sebastián Díaz Morales och Koki Tanaka visar filmer av personer som vandrar i civilisationens utkant, i Patagoniens utposter respektive mot närmaste kärnkraftverk i Japan.

Även i andra delar av utställningen finns verk som interagerar med publiken, som i David Medallas oförargliga hängmatta där man bjuds in att brodera fast ett valfritt objekt. Många syr fast sina visitkort i en närmast desperat handling att synas på biennalens världsmarknad för konst.

Men ibland blir placeringen av verken rätt katastrofal. Visuella krockar uppstår istället för intresseväckande dialoger. Som i fallet Sheila Hicks (ovan) och Takesada Matsutani där den förras mångfärgade bollhav dränker den senares zen-inspirerade grafitgrå duk. Två konstnärer längre från varandra i uttrycket får man nog leta efter.

Två videoverk som på olika sätt känns samtida är Rachel Roses sagoaktigt flödande verk om en liten vit kanins äventyr och Sung Hwan Kims mörka kroppsövningar och ritualer, där filmduken är placerad bland ett sceneri av kulissartade pelare.


Även om både Attias och Beutlers verk kan sägas belysa Macels idéer är de mer än något annat väl förankrade inom respektive konstnärskap. Samtidigt visar sig utställningen från sin bästa sida genom hur den lyfter fram verken och låter dem agera självständigt.
Magnus Bons
Foto: Andrea Avezzù (Sheila Hicks), Italo Rondinella (Maria Lai), Magnus Bons. Venedigbiennalen pågår 13 maj till 26 november 2017


















