2017 är hittills året då Nord Stream 2 toppat inrikesnyheterna – försvarsmakten sätter stopp för uthyrning av hamnen i Slite till ett ryskt bolag – och USA:s inreseförbud dominerat utrikesnyheterna. Passagerare på amerikanska flygplatser har tagits in för timslånga förhör och redovisning av sina aktiviteter på sociala media. Och så har det beslutats att allmän värnplikt ska återinföras i Sverige.
0s+1s är ett svensk-brittiskt konstnärskollektiv som består av Jenna Collins, Choterina Freer, Sonia Hedstrand, Anna Kinbom och Rut Karin Zettergren. De har tagit sitt namn efter filosofen Sadie Plants bok Zeros and Ones, Women and the New Technoculture, och utforskar utifrån dennes och andras idéer (till exempel Donna Haraway, Rosi Braidotti, Cynthia Enloe m.fl.) frågor kring teknologi och feminism. På Gotlands konstmuseum presenteras arbeten som kollektivet gjort utifrån sitt cyberfeministiska perspektiv, om militarisering och Gotland som plats.
Utställningen är av undersökande natur och dess hjärta är researchrummet där gruppen delar med sig av gemensamt studie- och bildmaterial och inspelade samtal. Här finns till exempel Sonia Hedstrands essä Feminism och vapen på export, publicerad i Ordfronts magasin, i vilken hon frågar sig hur Sveriges första så kallat feministiska regering ser på och utövar vapenindustri och försvarsmakt. Sedan andra världskriget har Gotland och Fårö haft militär betydelse. I viss utsträckning har detta även varit synligt – fram till 1998 fick till exempel personer med utländskt medborgarskap inte besöka norra Gotland och Fårö, något som det informerades om på vägskyltar.
Gotland är på så sätt en plats där rysskräcken manifesterat sig som fysiska platser, och synliga tecken som också antyder att det finns osynliga hemliga strukturer. Denna paranoia och kamp mellan det dolda och det bevisbara är tydligast tematiserat i det verk som Rut-Karin Zettergren och Sonia Hedstrand presenterar tillsammans, Övervakning av övervakarna. Vi ser en karta över Gotland och Fårö i en installation med gamla militärobjekt och tv-apparater som i infraröd visar video av misstänkta platser för militär övervakning.
I kartan går det att utläsa att en ”intersektionell gerilla” övervakar och planerar attacker. Gestaltningen av verket riskerar att stanna vid en förenklad nostalgisk och daterad bild av hur övervakning ser ut idag, men denna bild är kanske nödvändig för att uppnå det humoristiska och satiriska i den, som både avväpnar och förlöjligar en manlig försvarsvurm och feministskräck. (Något som Hedstrand skriver om i ovan nämnda essä, med stöd hos Enloe och exempel från samtida svensk debatt.)
Zettergren bidrar till utställningen med ytterligare en video. I A Self Surveillance System for Dancehall Queens dansar hennes alter ego Soft Light dancehall i vackra naturmiljöer i ett infrarött och starkt brus genom vilken musiken endast fläckvis bryter igenom. Genom denna bild knyter hon samman bedrägligheten i natursköna landskap, som samtidigt används militärt, med en kultur som innehåller samma slags dubbelhet; hemmagjorda youtube-videor som är lika lustfyllda och förföriska som de påbjuder fysisk, mental och digital självövervakning, särskilt av kvinnokroppar. Här finns också ett kolonialt spår i den platinablonderade vita karaktär som dansar karibisk dans i en miljö som ofta symboliserar det skandinaviska.
Jenna Collins och Choterina Freer pekar i sina verk ut mot närliggande teman, såsom bostad och arkitektur som kontrollinstans eller köpcentret som övervakande och villkorad plats. Anna Kinboms verk, en tvåspårig vinylsingel med tillhörande musikvideor, är en bearbetning och reflektion över begreppen cyberfeminism respektive cyborg. De framförs naivistiskt med sång och ukulele i videor inspelade på Gotlands före detta militärt laddade platser.
Styrkan i denna utställning ligger i anslaget att undersöka militarisering i relation till internet, det digitala och feminism, och att det görs som ett gemensamt grävande som föreslår korsläsningar. Det är en work-in-progress snarare än ett färdigt narrativ, och utställningen fungerar som ett titthål in till ett brännande angeläget utforskande som jag snart hoppas få se mer av och tänka tillsammans med.
Maryam Fanni
Foto: Gotlands Konstmuseum, S:t Hansgatan 21, Visby. Utställningen pågår 18 februari – 23 april 2017
