Varför gör man en bild? Det är en fråga som nog de flesta konstnärer ställer sig. Varför just den bilden, och på det sättet? När sedan betraktaren så att säga tar över blicken mot konstverket, formuleras en ny fråga. Varför möts jag av denna bild?
Jan Svenungsson tycks inte ifrågasätta orsaken till sina bilder. Han vet redan varför han ska göra just den bild han håller på med. Och han vet hur han ska göra den. Ofta bygger det han gör på en tidigare bild – som nu ska bli bättre. Så Svenungssons fråga är nog lite annorlunda formulerad. Kanske istället, hur ska jag överföra en bild? Låter det skönt? Avundsvärt, till och med? Det beror nog på hur man ser det, för Svenungsson har inte alltid gjort det lätt för sig.
Nu är han dubbelt aktuell i Uppsala, dels med en stor retrospektiv på konstmuseet med fotografi, måleriinstallationer, grafiska verk och skulptur, och dels en presentation av en svit sena målningar på Bror Hjorths hus. Utställningarna täcker in över trettio års verksamhet som konstnär.
Svenungsson fick tidigt uppmärksamhet för sina svartvita fotografier av skorstenar i kraftiga mörka träramar. Jag minns dem som emblematiska för den postmoderna konst som bröt igenom i mitten på 1980-talet. Bilder av bilder av bilder. Skorstenen är ett ”motiv” som Svenungsson fortfarande håller på med, nu främst realiserade som offentliga skulpturer. Alla murade enligt konstens alla regler, den senaste alltid en meter högre än den tidigare. Svenungsson har byggt skorstensskulpturer i bl.a. Norrköping och Wanås, och sedan ett par år finns ”Den tionde skorstenen” i en park i Uppsala.
Skorstenarna är förrädiskt lika riktiga skorstenar, men på plats upplevs de naturligtvis som ett märkligt inslag i omgivningen. Både verkliga och illusoriska på samma gång. Svenungsson verk rubbar vår verklighetsuppfattning en aning. I utställningen på museet förändras min ursprungliga syn på de fotograferade skorstenarna. Nu ansluter de på ett naturligt sätt till Svenungssons senare bildsviter av exempelvis förvridna kartor eller förstorade färgfläckar; mer än att fungera som bildkritik ingår fotografierna som en del av hans charmigt maniska produktionsförlopp.
Svenungsson är konsekvent. Och närmast besatt av ett noggrant utförande. Mycket tid, tanke- och handarbete är nedlagt i hans olika serier. Verkens tydligt handgjorda utseende bevarar allt detta – i en nödvändig omsorg. Ändå är verken inte överlastade utan framstår fortfarande som lekfulla. De utstrålar en energisk hängivenhet och en lustfylld precision.
Vad händer egentligen när Svenungsson bestämt sig för att förstora en liten färgfläck så naturtroget som möjligt? Och gör det i ett stort antal liknande målningar. Fläckmålningarna är så långt ifrån ett expressionistiskt måleri man kan komma. Liksom med skorstenarna, får han oss att inse att en bild inte alltid är det den ser ut att vara. Det är faktiskt ganska lysande!
Men allt fungerar inte lika bra. Målningarna som Svenungsson visar på Bror Hjorths hus upplever jag som krampaktiga och sökta. De känns alltför allmänna, som om de skulle kunna se ut lite hur som helst. Visserligen har de målats utifrån befintliga teckningar, men resultatet engagerar inte. Åtminstone inte när jag ser dem tillsammans i grupp så här. På museet hänger målningar ur samma abstrakta serie tillsammans med en av Svenungssons tidigare ”romantiska” landskapsmålningar (efter Ola Billgren) och då blir kontrasten konstruktiv.
Alla Svenungssons verk är ett slags översättningar. Väldigt bokstavligt så i ”Hebdomeros” från 1999, där han översatt konstnären Giorgio de Chiricos roman med samma namn och sedan tecknat av hela texten till jättelika boksidor. Som dessutom är illustrerade. Något av ett Sisyfos-arbete, men typiskt för hans metod. Svenungsson synliggör på ett väldigt konkret sätt skillnader – och paradoxala likheter? – mellan bild och språk. Han vidgar rummet mellan orsak och verkan.
Magnus Bons
Foto: Jan Svenungsson och Magnus Bons. Utställningen ”Det eviga nuet” på Uppsala konstmuseum, Uppsala slott, pågår 9 februari – 23 april 2017. ”Är här nu” visas på Bror Hjorths hus, Norbyvägen 26, mellan 8 februari – 26 mars 2017
