Ingmar Bergmans uttryck är androgynt. Det vill säga, med andra ord, att han i den klassiske fotografen Irving Penns porträtt från 1964, trots vädrande patriciernäsa, utstrålar det som i vår kulturella imaginär associeras med kvinnlighet. Och det gör han med ett belåtet drag. Det är bara den stora vårtan på kinden som knyter samman skavanker, motsägningar och irritation. Vårtan ser bara till en viss del ut som den sitter på huden, den svävar lätt mellan figuren och betraktaren; utropstecknets punkt som inte längre har något sträck som håller den fast.
Bergmanporträttet är ett av fotografierna från The Irving Penn Foundation som Åmells visar. Visserligen saknas verk från Earthly Bodies (1949-50) och hans matstilleben, men utställning innehåller ändå ett imponerande urval från Penns långa konstnärliga karriär. Och det är verkligen en sällsam upplevelse att sakta vandra längs väggarna. Trots alla impulser att ifrågasätta Penns försiktighet, han som aldrig riktigt ställde sig i fören för några av de strömningar han genomlevde, så finns det inga andra alternativ än att kapitulera precis som om det gällde en renässansmästare. För trots alla passningar åt surrealism och dess avkommor förblir Penn klassisk ut i fingerspetsarna. Kompositionerna är alltid perfekta, likt sprungna ur en hemlig mall, en gudabegåvad linjal.
Den misslyckade målaren Penn förde också fotografiet inte bara närmare den måleriska kompositionen, utan också det måleriska uttrycket, speciellt i verken framställda med platinum och palladium där papper och motiv smälter samman. Samtidigt påminner utställningen om att Penn utan tvekan hör hemma i fotografiets egenart. Han utforskade lika ständigt som konsekvent tyngdkraften. Och här kunde fotografiet, med dess inneboende förhållande till hastighet, ge honom verktyg som måleriet sällan kan efterhärma.
Det finns inte en bild av Penn som inte genomsyras av frågan om vad som är på väg nedåt och vad som, mot alla odds, trotsar tyngdens lagar. Från vårtan på Bergman till kvinnors kroppsdelar i aktstudier. Mest renodlad är denna tendens i Penns stilleben. Kranier staplas på varandra i den Hamletosande The Poor Lovers (1979). Vanitassymbolerna utstrålar visserligen ett permanent ändrat tillstånd, men balanserande ser de ut att kunna ramla vilken sekund som helst. Ett intryck som också förstärks av framkallningstekniken, vilken nästan får bakgrunden att se frilagd ut. Huvudena berövas en rymd att ankra sig i. Motivet återkommer också i Crossing the River Styx (1996) där ett kranium balanserar på en sköldpadda som balanserar på en fisk. Ovanför allt ringlar en orm.
Den ”måleriske” Penn visste att fotografiet var en ögonblickskonst, även i dess upphävande av ögonblicket (det arrangerade, det utstuderade). Allt är lika tungt och lätt på samma gång i hans verk, vilket gör att det också finns en poetisk röd tråd från de trådsmala modellerna till voluminösa kvinnokroppar. Allt kommer att falla. Men inte ännu, inte i den bråkdel av en sekund som fotografiet kräver. Och det är denna känsla av att aldrig veta när det kommer att ske som gör Penns frusna motiv så nästan kusligt levande och titeln på Åmells utställning en aning missvisande.
Adress: Birger Jarlsgatan 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6/9 – 26/9
Axel Andersson (text), Åmells (foto)
