Om biennalens uppgift är att lyfta fram bärande tendenser hos samtidskonsten har Liverpoolbiennalen lyckats, för tydligare än så här blir det inte hur historiefixerad samtidskonsten just nu är. På biennalen gäller detta delvis de enskilda konstnärernas nyproducerade verk men framförallt att nästan hälften av den konst som vissas är verk som redan är en del av konsthistorian eller historiska verk som konstkanon undgått.
Ingen har väl kunnat missa att det i år är hundra år sedan första världskriget bröt ut, ett krig som satte fart på ett flertal konstnärers kreativitet, både bland dem som var för kriget och dem som var emot. En konstnärliga innovation som blev en del av krigsmaskineriet var att måla krigsfartygen med i abstrakta mönster, men inte det abstrakta mönster man idag förknippar med kamouflage, utan abstrakta mönster i kontrastrika färger som hade för avsikt att förvirra motståndarna. Detta var en innovationen som kom från den engelske konstnären Norman Wilkinson och benämns Dazzle. Inspirationen kom från den engelska konströrelsen vorticism, som i sin tur hade kopplingar till futurism och kubism. Nere i en av Liverpools hamndockor ligger ett fartyg som den venezuelanska konstnären Carlos Cruz-Diez låtit måla i Wilkinsons form av mönster. Verket är typiskt för hur många konstnärer idag jobbar med att lyfta fram mer eller mindre bortglömda historiska fynd och då gärna något som är kopplat till just konsthistorian.
I biennalens huvudbyggnad finner man större delen av de nyproducerade verken som visas upp. Byggnaden i sig bär på gott om spår från tidigare aktiviteter. Den uppfördes som blindskola 1791, har senare har den fungerat som polisstation och därefter som fackföreningslokal. Den nergångna lokalen bär på många sublima spår från dessa tidigare aktiviteter och dess ruffighet är lång ifrån den vita kuben som neutral bakgrund att placera verken i, en spännande byggnad som man lätt kunnat tillbringat otaliga timmar för att undersöka.
Ett av verken som visas i byggnaden och som berör en samtida konflikt, men som framförallt bygger på en historiks bakgrund till denna konflikt, är Rana Hamadehs Can You Pull in an Actor With a Fishhook or Tie Down His Tougue With a Rope? Verket är byggt som en stor ljudisolerad box man går in i. Väl inne möts man av två gigantiska subbashögtalare för konsertbruk, fyra överdimensionerade högtalare och en megafonhögtalare av den typ som skorrar fram budskap på offentliga platser, men framförallt av en rent kroppslig ljuduplevelse. Här inne spelas det upp en 20 minuter lång ljudslinga som först framstår som en absurd radioteater och som konkret går in i ens kropp då hela rummet vibrerar av ljud. Efter att börjat läsa i manuskriptet förstår man att verket bygger på konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i Syrien och Libanon, att det ta sin utgångspunkt i firandet av Ashura, där shiamuslimer sörjer Muhammeds dotterson Husayns död år 680 i slaget vid Karbala. Den händelse som ses som delningen mellan dessa två islamska tolkningstraditioner. Det andra verket som Rana Hamadeh visar är det definitivt inte samma sväng omkring men än mer typiskt exempel på hur konstnärer idag jobbar innanför den historiska trenden. Verket The Ailian Encounters består nämligen av en samling av funna artefakter och foton samt egenframställda text- och bilddokument som skapar en fragmentarisk berättelse byggd på historiska fynd. Ett verk som blir som ett litet museum, fyllt av små spännande detaljer, men som i alla fall lämnar mig rätt tom efteråt.
Ett av de andra verken man kan uppleva i denna byggnad är den nyzeeländske konstnären Michael Stevensons för biennalen framtagna verk Strategic-Level Spiritual Warfare. Stevenson har varit och grävt i Liverpools lokala historia och hämtat två svängdörrar från en legendarisk matematik- och programmeringsinstitutionen i staden. Dörrar som med hjälp av mekanik, elektronik och ett datorprogram öppnats och stängs efter ett visst mönster. Ett framlyftande av det irrationella i det logiska på ett sätt som är välförankrat i den konceptuella konsttraditionen.
Tate Liverpool är en av de andra lokaler biennalen använder sig av. Institutionen har producerat två utställningar för biennalen som båda bygger på verk från museets egna samlingar och som båda referera till det vaga temat biennalen har kring objekt och händelser som omger oss. Den ena av dessa utställningar är producerad i en lokal ritad av den franska arkitekten Claude Parent, vilken skapat ett rum där golvytan förvandlats till något som påminner om ett skejtboardlandskap, något han också gjorde för den franska paviljongen på Venedigbiennalen 1970. I utställningskatalogen kan man läsa att detta verk utgör en ”revolutionär utopisk arkitektur diskurs”. Verken som vissas är dock inte lika uttråkande som utställningstexten, här kan man se till exempel Gustav Metzger, Francis Picabia och en av dem som kan ses som en pionjär i den historiska trenden, Mark Lecky, och en av hans samtidsklassiska verk Felix Gets Broadcast från 2007 som bygger på den första TV-utsändningen i världen, där just en surande Felix the Cat sändes ut i etern. Tilläggas här ska att Mark Lecky själv uttalat tvivel till det han beskriver som googleundersökningskonst.
I en annan av biennalens byggnader visas ett arkiv av TV-inslag gjorda för den belgiska televisionen mellan 1963 och 1998, med konstprogram av Jef Cornelis. TV om konst, gjort på konstens premisser. Ett arkiv som verkligen kan ses som en guldgruva för konsthistoriker. Vid ett av sidoarangemang lyfts Adrian Henri (1930-2000) fram, en av Liverpools egna avantgardekonstnärer. En totalkonstnär som med frenetisk energi producerade collage, grafiska tryck, skrev böcker, var sångare i bandet The Liverpool Scene samt agerade som performancekonstnär. Som alltför ofta vid presentationer av denna form av sprudlande konstnärskap har man lyckats göra en utställning som helt saknar både energi och attityd, just det konstnärskapet till stor del verkade vara byggt på.
Fokuseringen på historien är inget som finns inskrivet i biennalens tema, ändå känns det mer påtagligt än något annat och här presenteras också verk som inte har detta fokus, även om de är rätt lätträknade. Att biennalen till så stor del består av verk som redan tillhör konsthistorien känns däremot som en lite väl passiv strategi, likt hela den vurm för arkivgrävande som konsten idag präglas av. Biennalupplevelsen i sin helhet slutar i att man blir lite lätt road, lite lätt oroad och upplyst, men starkare känsloupplevelse än så är det väldigt få av. För att få dem får man gå ut på Liverpools gator där det är mer liv än arkiv, en brutalare verklighet.
Bilder (uppifrån och ned): Carlos Cruz-Diez, Rana Hamadeh, Michael Stevenson
Utställningen pågår under perioden 5/7 – 26/10
Per Brunskog (text och foto)
