När Maria Lind nu nyöppnar Tensta Konsthall är det med ett flertal intressanta utställningsprojekt och ett digert program med föreläsningar och seminarier. Hennes uttalade syfte är att förvandla konsthallen från att vara ett projekt till att bli en institution. En rad samarbeten har inletts med en mängd olika institutioner i Stockholm och utomlands för att göra detta möjligt. Öppningsutställningen – som nog kan tolkas en programförklaring – heter ”Abstract Possible” och tar upp abstraktion i samtida konst och i ett bredare socioekonomiskt perspektiv. Därutöver visas även ”Bidoun Library” som är en platsspecifik vandringsutställning med böcker, tidskrifter och annat tryckt material från Mellanöstern. Ett bibliotek om bilden av Mellanöstern som tidigare har visats bland annat i Beirut, Kairo och London. ”Bidoun Library” sätter även samman egna böcker och ska i Stockholm producera en bok om den statligt understödda utgivningen av invandrarförfattare i Sverige. Dessutom betraktar Tensta Konsthall även hemsidan som en utställningsyta, som ett komplement och en plats för utvikningar i förhållande till den övriga verksamheten. ”Abstract Possible” har dessutom en egen grundlig hemsida med bildmaterial, konstnärsintervjuer och teoretiska texter.
”Abstract Possible”, som i mindre versioner visats i Mexico City, Zürich och i Malmö, har tre huvudteman uppdelade på lika många utställningsplatser; på konsthallen i Tensta visas verk gestaltade i en formell, geometrisk abstraktion; på auktionsfirman Bukowskis i centrala Stockholm deltar samma konstnärer med andra verk i en utställning som undersöker en sorts ekonomisk abstraktion (kring konstens och pengarnas immateriella värden); och, slutligen, intar ”Abstract Possible” under de närmaste två åren ett seminarierum på Stockholms universitet som ett exempel på en ”tillbakadragande” metod. Tanken är, möjligen en aning naivt, att universitetens seminarierum utgör en sorts tillflyktsort för fritänkare. Tensta Konsthall ska dessutom ge ut en rapport om den samtida konstens kommersialisering, finansierad av medel från försäljningen av verk på Bukowskis. Ett ambitiöst upplägg som avspeglar Linds vilja att pröva och utforska olika vägar för konsthallen.
Men hur arbetar egentligen konstnärer med abstraktion idag? Vilka betydelser lägger man in i begreppet? Att den formella, geometriska konst som ställs ut i Tensta även var ett spår i huvudutställningen på förra sommarens Venedigbiennal visar att detta är en tendens som ligger i tiden. Två stora utbredande verk ramar in utställningen på Tensta. Dels Wade Guytons (USA) svarta trägolv som täcker in hela utställningen med sin blanka svarta monokrom. Och dels Mai-Thu Perrets (Schweiz) – en av konstnärerna från Venedig – tryckta tapet som löper över två väggar i det stora öppna utställningsrummet. Guytons golv bildar ett underlag för de andra konstnärerna och lyfter fram kollegornas objekt samtidigt som det förhåller sig märkligt neutralt till sammanhanget. Det är därigenom något av en fullträff! Besökaren bokstavligen går på Guytons konst, använder den på ett okomplicerat och omedelbart sätt, utan att egentligen behöva fundera mer på det hela. Verket har en känsla av fabriksgolv som väcker associationer både till Warhols Factory och till konstproduktion i stort. Guyton exemplifierar en idag relativt vanlig konstnärlig praktik som har skannern som sitt kreativa verktyg. Hans skriver ut sina målningar på vanliga skrivare med tydliga spår av tillkomstprocessen. Fläckar och veckningar ger hans konst maskinellt slumpmässiga avvikelser. En metod som han delar med norrmannen Matias Faldbakken som i utställningen visar en serie screentryck med en reklambild för konsolspelet ”Battlefield” som upprepade gånger har tryckts ovanpå sig själv. Genom misspassning och slarv suddas bilden ut medan tekniken blir synlig, varefter pappren har fästs direkt på väggen med packtejp. Faldbakkens konst använder sig skickligt av ett utrymme mellan påfrestning och aggressivitet – och är viss mån självförstörande eftersom screentrycken inte kan återanvändas. Uttrycket kräver den visuella tydlighet – en paradoxal renhet – som handlingen att fästa pappren med tejp innebär.
Även Perrets verk kommer att förstöras när Faldbakkens papper tas ned eftersom de delvis sitter på hennes fondtapet. I senapsgult och silver, och med ett raffinerat mönster av trianglar och cirklar hon lånat från den ryska avantgardekonstnären Varvara Stepanovas textilmönster, ger tapeten en hemlik situation åt utställningen. Detta förstärks av att flera av de andra konstnärernas verk påminner om inredningsobjekt. Som mexikanen José León Cerrillos silkscreentryckta glasskärmar eller holländskan Falke Pisanos heraldiska sköldar i trä och färgad textil. De två konstnärerna gräver i en estetik som den abstrakta konstens pionjärer utvecklade och med en diskussion kring relationen mellan text och bild, tal och språk. Deras språkliga figuration gestaltas på ett medvetet och övertygande sätt, men liksom amerikanen Doug Ashfords små diskreta collagemålningar, som mixar nyhetsbilder av demonstrationer med schackrutor och olika abstrakta tecken, framstår betydelsen som en aning kryptisk. Om än med en suggestiv skönhet.
Även andra konstnärer laborerar fritt med 1900-talets abstrakta rottrådar. I utställningen ingår amerikanskan Mika Tajimas standardiserade avskiljningsväggar upplockade från nedlagda kontorslandskap och den svenska duon Åsa Norberg och Jennie Sundéns fascinerande formövningar med ”låga” material inspirerade av Josef Albers undervisning på Bauhaus. Att, som i det första fallet, förflytta ett existerande objekt (med en historisk betydelse inom industridesign) till ett konstsammanhang och, som i det andra, göra omsorgsfull pappersslöjd i Albers anda är lågmält tankeväckande och innebär ett pragmatiskt brukande av tidigare konstnärers arbeten. Tidslager och utseenden glider och ges nya sammanhang.
I det inre rummet ingår två verk i en fruktbar förening. På väggarna hänger libanesen Walid Raads svit med skannat material från hans arkiv om den arabiska konstvärlden. Hans monokromt serena bilder, ryckta ur sitt ursprungliga sammanhang, ställer frågor kring vad färger kan förmedla från en region omgärdad av krig och förstörelse. Mitt på golvet står en mobil skulptur av koreanskan Haegue Yang konstruerad av persienner i rött och blått. Kulturella förskjutningar och geometrier samspelar och överlappas i Raads och Yangs verk, som är två starka exempel på att arvet från modernismen är vitalt och tål att skruvas ett varv till. ”Abstract Possible” har en tilltalande gestaltning och innehåller ett intelligent urval av verk som både belönar och ger betraktaren motstånd.
Bilder (uppifrån och ned): Haegue Yang, Tommy Støckel
Adress: Tensta Centrum, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 12/1 – 22/4
Magnus Bons (text), Tensta Konsthall/Jean-Baptiste Béranger (foto)
