<

Publicerad 03 februari 2018 Av I Recensioner Med 4299 Visningar

Ulla Wiggen på Belenius

Ulla Wiggens separatutställning på Belenius är hennes åttonde i ordningen. Det är inte särskilt många med tanke på att hon är född 1942. Orsaken till fåtalet framträdanden är att hon ägnat större delen av sitt yrkesliv åt tillämpad psykologi. Men, slår det mig, man kan också se det som att hon ägnat sig åt människan under hela sitt yrkesliv, intresset har bara tagit sig olika uttryck. Hennes konstnärliga arbeten kretsar kring människan, från studierna av kretskort och andra elektroniska detaljer, över personporträtten fram till den pågående utställningens formskurna pannåer med ögonirisar och hjärnor i genomskärning. Det är alltigenom ett slags detaljrika och vackra porträtt, en sorts förhöjd eller estetiserad realism.

Men hur skall man då förstå de tidiga målningarna av elektroniska komponenter som uttryck för människan? Wiggen befann sig under sextiotalet i kretsarna kring Elektronmusikstudion och Fylkingen och arbetet med dataprocessad experimentmusik. Datorn programmerades av kompositören och ut kom elektronisk musik. Var det inte en liknande men inverterad process Wiggen ägnade sig åt med dessa ”maskinporträtt”? De elektroniska komponenter hon avbildade processades genom en människa, genom konstnärens blick, tolkning och handling, och resulterade i en målning.

Marcel Duchamp, Rotoreliefs (Optical Disks) 1935, published 1953, MoMA, NY

Jag föreställer mig att hon delade samma uppfattning om konst som Ulf Linde i Spejare början av sextiotalet, om man byter ut ”naturen” i citatet mot ”elektroniska komponenter”: ”… konst görs av konst: konstnären ser på naturen med de konventioner han har för att se konst. Det är först sedan han sett så (sic!) han kan måla naturen, sedan han ”använt” den på samma sätt som han ”använder” ett konstverk.”

Utställningen på Belenius är sparsmakad och vacker, det dekorativa anslaget är påtagligt, verkligt realistiskt avbildade hjärnor och ögonirisar skulle bli en oestetisk och kladdig röra. Men här finns också någonting annat utöver konstnärens iakttagande och estetiserande av det sedda. Verken, irisarna, betraktar betraktaren. Man blir utstirrad av dem. Vad vill de mig, betraktaren?

Tanken går återigen till sextiotalet, till den i Sverige då uppmärksammade Duchamp och hans förakt för den ”retinala” konsten, för målningen som målning, vilket resulterade i optiska experiment med roterande ”rotoreliefer” som skapade fiktiva rörelser och upplevelser av svindlande rumsligheter. Rotorelieferna är också ett slags animerade, hypnotiska ögon som betraktar betraktaren. “I was interested in ideas – not merely in visual products, I wanted to put painting once again at the service of the mind”, sa Duchamp i en intervju.

En händelse som ser ut som en tanke är därför att Wiggen inne i galleriets kontor bokstavligen visar ”the mind” i form av målade, kluvna och formskurna hjärnor som sakta roterar på väggen. Vad tänker de om oss, hycklande betraktare, deras like?

Andreas Gedin

Foto: Belenius, Ulrikagatan 13. Utställningen pågår 18 januari – 17 februari 2018

Andreas Gedin är konstnär, curator och skribent. Bosatt i Stockholm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *