Fotograferade kroppar – och fotografiets kropp – står i centrum i Marabouparkens nya utställning. Tre fotografer från tre olika generationer visar fotografier från genombrottet fram till idag. Fotograferna är utvalda av utställningens curator Niclas Östlind som representanter för de skilda ideal och inriktningar som präglat svensk fotografi under de senaste fem decennierna. Yngve Baums dokumentära 1960-tal, Stina Brockmans konstnärliga 80-tal och Lotta Antonssons postmoderna 90-tal. Utställningen ingår i Östlinds ambitiösa avhandlingsarbete som kretsar kring fotografins utställningshistoria i Sverige från 1970 fram till idag. Han har tidigare återskapat tre på sin tid omdebatterade utställningar – ”Verkligen?!” från 1978, ”Bländande bilder” från 1981 och ”Lika med” från 1991. Detta har skett på Hasselblad Center i Göteborg, och projektet fortsätter med utställningar kring dokumentärt fotografi på Länsmuseet Gävleborg och på Gävle konstcentrum. Dessutom ingår återutgivningar av katalogerna med längre intervjuer med de ursprungliga utställningsmakarna. Även till ”Tre fotografer” ges det ut en publikation med läsvärda intervjuer med fotograferna, som på så sätt får ett ovanligt tillfälle att mer ingående beskriva hur deras respektive praktik ser ut.
Utställningen på Marabouparken framställer med en pedagogisk och visuell tydlighet hur den fotografiska bilden har förändrats. Konsthallens öppna utställningsrum gör det möjligt för betraktaren att direkt överblicka och jämföra skillnaderna i utseenden och i presentationsformer. Varje sätt att visa fotografierna på ringar in det typiska för de tidsbundna uttrycken.
På en vägg hänger Yngve Baums svartvita fotografier som dokumenterar den arbetande kroppen i tätt placerade bildrader. Den enskilda bilden ingår här i ett större sammanhang, som understryks genom den horisontella frisen av fotografier. Övergripande berättelser om människors orättvisa villkor står i fokus i Baums kontrastrika fotografier. Verkligheten avbildad och visad ”som den ser ut”. Baum reste till Algeriet och till Tanzania och vistades i den avbildade miljön under en längre tid. Han fotade arbetarnas hårda arbetsvillkor på varven i Göteborg, miljöer som idag befinner sig långt härifrån. I presentationen ingår även en sen svit av färgfotografier, där Baum närgånget skildrar sin mammas sista tid i livet. Han har en utpräglad känsla för att fånga väsentliga detaljer, såväl i porträtt som i gruppbilder.
På en motsatt vägg hänger Stina Brockmans oskarpa, svartvita fotografier av manskroppar. Formaten är stora och till skillnad från Baums är var och en av bilderna mer enskilt betonade delar i en större svit av fotografier. Den nakna kroppens njutningsfyllda rörelser och former är Brockmans tema. Hon använder sig av storformatskamera i studio och utforskar fotografiets konstnärliga rötter och tekniker. Hennes dova och långsamt verkande bilder har en påtagligt intim, sexuellt laddad, karaktär och markerade ett brott mot den tidigare dokumentära dominansen inom fotovärlden. Brockman söker ett avindividualiserat uttryck som tycks föra ner fotografierna till en ursprunglig existentiell nivå. Hennes genombrottsbilder bestod av en serie namngivna porträtt, där ansiktenas på en gång blankt slutna och djupt engagerande uttryck var i blickfånget. Om Baum sökte vidga medvetenheten om människors sociala livsvillkor är Brockmans perspektiv snävare – och deras respektive fotografiska metoder kan, vid ett första ögonkast, framstå som varandras motsatser. Ändå kan vi egentligen inte utläsa mer av de avbildades personliga förhållanden i någon av de två fotografernas bilder. De träffar istället olika punkter i skilda sammanhang av verklighet och känsloliv.
Någonstans mittemellan – både konkret i utställningsrummet och till innehållets uttryck – befinner sig Lotta Antonssons fotografier och objekt. Hennes konstnärskap tog fart under det postmoderna genombrottet i början av 90-talet och har därigenom präglats av en kritisk distansering till bilden som uttrycksmedel. I hennes tidiga verk på utställningen ingår text som en tidsenlig komponent i bilderna. Utmärkande är också hur Antonsson har använt sig av befintliga fotografier, som ett slags kommentarer till bildflödet som omger oss. Följande en postmodern logik har hennes foton helt enkelt olika utseenden. Bilderna är resultatet av deras inre logik mer än ett sökande efter det precisa uttrycket, något som särskiljer Antonsson från utställningens två andra fotografer. Betraktade tillsammans formar sig hennes bilder till ett utforskande av den unga kvinnans själsliga tillstånd. Antonsson förser oss med alternativa bilder till mode- och reklamfotografins exploaterande estetik. I de senare verken på utställningen blandar hon existerande bilder ur tidningar och böcker med exotiska snäckor och andra objekt. Hon placerar ut sitt material på glasskivor och träpodier enligt ett samtida ”anspråkslöst” presentationsgrepp.
Sammantaget visar utställningen på ett tankeväckande sätt töjbarheten i det fotografiska mediet. Och hur beroende det är av sin kontext. Kanske gäller det i högre grad fotografiet än andra tekniker, även om utställningen lyfter fram teman som samtidigt präglat hela det konstnärliga fältet. Genom fylliga nedslag hos de tre utvalda fotograferna ökar medvetenheten om hur tidsandan styrt och fortsätter att rikta intressen och uttryckssätt. Det blir tydligt att varje inriktning och arbetssätt samtidigt rymmer möjligheter och begränsningar. Allt går heller inte att säga vid samma tidpunkt. Återblickande utställningar som denna är därför viktiga när intresset för mediet i sig är så starkt som just nu.
Bilder (uppifrån och ned): Yngve Baum, Stina Brockman, Lotta Antonsson
Adress: Löfströmsvägen 8, Sundbyberg
Utställningen pågår under perioden 31/5 – 26/8
Magnus Bons (text), Marabouparken (foto)
