På väg till S.M.A.K.-museet för samtidskonst i Gent vandrar jag rakt in i en kyrkogård i Citadelparken. På gravstenarna läser jag ”Louvren”, ”Guggenheim” och ”Tate”. Den belgiska konstnären Leo Copers har rest ett hundratal gravstenar med namn på museum runt om i världen och därmed dödförklarat dem. Det är som om det futuristiska manifestet gått igen. 1909 skrev nämligen italienaren Filippo Tommaso Marinetti att futuristerna skulle befria Italien från de oräkneliga museerna som de liknade vid kyrkogårdar.
Ryktet om museernas död visar sig nu vara något överdrivet. För på konstmuseet S.M.A.K. som för tillfället bytt namn till TRACK, efter sommarens stora utställning med konst i dialog med stadsrummet, hittar jag både utställningar och besökare. Utställningen ”Chambres d’Amis” visar sig vare en historisk grundplåt till TRACK. Det var 1986 man gjorde ett första försök att lämna museibyggnaden och låta 51 konstnärer skapa unika verk för privata bostäder i Gents innerstad. En del av verken ingår nu i S.M.A.K.:s samlingar som Mario Merz långa bord av glas och tjock sten som verkar lite svårplacerat i ett normal hem. Paul Theks ”Visual Theraphy” är däremot en lekfull och färgsprakande installation med leksaker och porlande vatten som jag själv skulle tänka mig ha hemma. Som ett av ”Chambres d’Amis” nyckelverk lyfter man fram Chris Burdens ”Le Décor et son Double” som man nyligen köpt in till museet. Burden menade att det inte räckte med att bara flytta ut konsten från museet utan att den även behövdes en förklaring, ett manifest till varför konsten visades utanför museets väggar.
TRACK är en utställning som vill bryta ner gränserna mellan konsten och staden. Det finns därför ett manifest med 13 punkter som utställningen arbetar efter. Manifestet känns inte speciellt nytt eller originellt. Tankar om att bryta ner gränserna mellan konsten, staden, besökarna och institutionen har funnits sedan 60-talet då konsten sökte sig nya vägar utanför den vita kuben. I och med sociala medier och Internet har det också öppnats upp helt nya vägar för att nå konstpubliken utanför museerna. Copers har därför inte helt fel när han begraver museerna, för det är en institution som står under stora utmaningar och förändringar inför framtiden.
Vid S.M.A.K. /TRACK kan man hyra en cykel för att ta sig till alla verken i utställningen, något som rekommenderas. Man kan visserligen gå, men det tar tid att förflytta sig genom staden och vill man hinna med så många verk som möjligt är en cykel en bra idé. Även om TRACK är en utställning i stadsrummet så är det bara ett antal verk som är tillgängliga dygnet runt. Många av verken finns inne i byggnader och man måste dessutom köpa en speciell biljett för att besöka dem. Biljetten tillåter bara ett besök av varje verk, men som tur är ingår tre bonusbesök så man kan göra återbesök hos sina favoriter. Den här typen av utställningar i stadsrummet är ett bra sätt att upptäcka en stad på. Man kommer ofta en bit ifrån de vanliga turiststråken och får se platser som man vanligtvis inte skulle besöka som turist. Nackdelen är förstås tillgängligheten. Museerna måste följa vissa regler för t ex funktionshindrade, men några av verken i TRACK är svårtillgängliga om man t.ex. har svårt att gå eller har någon annan funktionsnedsättning.
TRACK är en väldigt spännande utställning där konstnärerna i många fall lyckats skapa en perfekt dialog med omgivningen. Jag bestämmer mig för att följa ett mörkt spår genom Gents vindlande gator. Ett spår som börjar vid Copers gravstenar. Placeringen i en park med gräs och träd där solen strilar ner mellan grenarna känns klockren och man kunde önska att det blev ett permanent inslag i parken. Elmgreen & Dragset har lite längre bort i parken placerat en glasmonter med ”Loose Leaves”, löv överdragna med ett tunt lager av metal. Naturen lyfts fram som ett museiföremål. Man kan se det som ett sätt att fokusera på naturens former och beståndsdelar, men också hur vi sätter upp gränser mellan naturen och människan när vi gör den till ett objekt i en monter.
I de övergivna källarlokalerna vid Gents tekniska universitet har John Bock skapat en installation som leder tankarna till en skräckfilm. Bland de skumma ödsliga korridorerna hittar man märkliga konstruktioner och skulpturer. I ett rum ligger en styckad kropp inplastad på ett bord. På väggen rullar en video som visar hur en person skär och gräver i kroppen. Det påminner en hel del om en performance av Paul McCarthy, lite snaskigt och klumpigt som en splatterfilm. Bocks installation ger en otäck och suggestiv känsla och det är inget ställe jag skulle vilja tillbringa natten ensam på.
Nere i Gents historiska centrum med sina många kyrkor slinker jag in i en port till Hotel de Ghellinck och kommer in ett förfallet men vackert rum från sekelskiftet med stuckatur och högt i tak. Här finns en glasmonter med två bronsskulpturer föreställande huvudet av en man och en kvinna. Titeln ”Everything Falls” känns som en modern variant av det klassiska citatet memento mori, tänk på att du ska dö, allt är förgängligt. Även här uppstår en träffsäker dialog mellan interiör och konstverket. Michaël Borremans installation påminner om ett mausoleum över en man och kvinna som en gång kanske levde i rummet. Sakta håller rummet på att förfalla och ett tjockt lager glömska lägger sig över golvet.
Det finns även andra spår att följa i utställningen som är mycket ljusare. I Sint Pietersklostret har Fischli & Weiss installerat en långt ljusbord fyllt med fotografier från hela världen. ”Visible World” innehåller runt 3000 färgfotografier och det man slås av är hur färgskalan över bordet skiftar på ett genomtänkt sätt. Från det välvda trätaket tittar himlens änglar ner på jorden. Änglarna tillhör nu inte installationen utan är del av klostrets interiör, men det känns som om det är meningen att de ska vara där och skapa en dialog mellan himlen och jorden. Fischli & Weiss bildspel ger en positiv och ljus bild av livet på jorden, med natur, djur och städer, utan miljöförstöring , slumområden och andra mörka sidor av jordelivet.
I klostrets vingård finner man Massimo Bartolini ”Bookyards”. Bartolini har fortsatt de raka linjerna med vinrankor och byggt tolv gröna bokhyllor fyllda med böcker. Biblioteket är öppet för vem som helst. Man kan komma dit och ta med sig en bok eller lämna en bok om man vill. Att ordet kultur kommer från det grekiska ordet odling passar väl in i detta projekt som har ambitionen att bekämpa okunskapen i världen. Däremot kan man väl ställa sig lite undrande till påståendet om att vin och böcker har samma förmåga att öppna upp sinnet. Kanske i ett kort perspektiv, men i längden skulle jag satsa på böckerna.
Alon Levins ”The Basics of Growth” som även det ligger i närheten av klostret handlar också om kunskap och böcker. Det består av ett växthus med blomlådor, krukor och ett antal formelement som Levin verkar hämtat direkt från dataspelet Tetris. Till dessa byggstenar finns sedan ett antal tjocka manualer som frivilliga har sammanställt av artiklar från uppslagsverket Wikipedia. Levins verk är encyklopediskt i sitt försök att samla och sammanfatta tillväxt i brett perspektiv från växter till global ekonomi.
Det man slås av i TRACK är hur genomtänkt dialogen mellan rummet och konstverket i många fall är. Det känns så naturligt att konstverket ska finnas just på den här platsen som konstnären har valt. Det är så att man önskar att de kunde få fortsätta att finnas kvar även i framtiden. För nästa gång jag kommer tillbaka till Gent skulle jag vilja besöka många av dem igen.
Bilder (uppifrån och ned): Leo Copers, Elmgreen & Dragset, Massimo Bartolini, Alon Levin
Adress: Gent, Belgien
Utställningen pågår under perioden 12/5 – 16/9
Mathias Jansson (text), Dirk Pauwels (foto)
