Publicerad 12 mars 2015 Av I Recensioner Med 2599 Visningar

Tomas Gilljam på Gotlands Konstmuseum

Dagstidningarna skriver oavbrutet om gränser, utanförskap och en allt kusligare värld. Det mesta känns hotfullt och ska bekämpas genom olika slags planer. Men riktigt vad det är som hotar och hur man ska skydda sig förblir trots alla skriverier en gåta.

tomas_gilljam-604x302Det första som möter besökaren till Tomas Gilljams utställning ”Maintain the order” på Gotlands Konstmuseum är ett par jättebjörnlokor. De är döda och förtorkade men trots det ståtliga växter som upptar hela rummet. Instinktivt stannar man upp inför dem och det är svårt att inte bli imponerad och hanförd över dessa giganter. Men trots att jättebjörnlokan funnits i den svenska fauna sedan 1800-talet räknas den som en främmande art och ett hot mot vår biologiska mångfald. Bilden av en illasinnad växt som tränger undan annan grönska och vid bekämpning attackerar tillbaka genom att ge brännskador på huden tonar fram. Det storslagna och överväldigande är också en ondskefull utböling som med alla medel måste bekämpas för att bevara 1800-talets ordning.

Som öppning till utställningen fungerar symboliken i jättebjörnlokan utmärkt, konflikter i samhället som Tomas Gilljam vill peka på synliggörs direkt. Det är också effektivt att genom naturen visa på våra rädslor för det okända. Mänsklighetens rationalitet och kunskap framstår ju som både överlägsen och legitim i jämförelse med naturens kaos.

Som kontrast till alla motsägelser som jättebjörnlokan bjuder på känns det andra rummet både lugnare och mer levande. Bilder på tuktad och tämjd natur från parker är bekanta bilder från vardagen. Det motivmässiga upprepandet gör att man vaggas in i det ihärdiga och envetna arbetet som ligger bakom alla dessa formklippta växter och välansade parker. Man ser också hur den av människor kontrollerade naturen bildar gränser. En planterad häck med vassa taggar är ju inget annat än en skiljelinje som inte ska överträdas.

I videoverket ”Inbjudan till försvar” som visas i samma rum hamnar man i villaområdets trädgårdar, och kanske också ett steg närmare sig själv. Återigen hamnar man i det tidsödande och upprepande arbetet som en trädgård innebär. Att bara hålla sniglarna, en hotfull inkräktare borta tycks vara en oändlig kamp. Men trots det verkar viljan att skapa den ideala trädgården som är skyddande och fylld med skönhet och värme större. Det är på så sätt ett gränslöst arbete och det finns också en ändlöshet i det, som om man skapade en evighet i den egna trädgården, likt den som finns i paradiset. Hur det än är får man kämpa hårt för att nå fram till perfektion och minsta inkräktare eller brist i det arbetet kan grusa hela drömmen.

Plötsligt framstår mänsklighetens kamp mot naturen som allt annat än överlägsen. För att både vilja stänga ute andra och att stänga inne sig själv är inte speciellt smart. Det leder bara till isolering och enfald.

Adress: S:t Hansgatan 21, Visby
Utställningen pågår under perioden 872 – 12/4

Annika Marusarz (text), Gotlands konstmuseum (foto)

Frilansskribent som jobbar med idé och text i allt från längre artiklar till korta twitter-rader. Är medlem i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA och har en bakgrund som konservator.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *