Susanne Johanssons nya utställningen är en säregen resa mellan fiktion och verklighet. Hon målar i en tradition som hämtar sin näring från klassiska uttryck och genrer: porträtt, natur och stillebenliknande kompositioner. Men det är något främmande med hennes bilder, något som vänder dem ut ur de ibland snäva ramar som traditionen kan ge. I naturbilderna smälter människa och landskap samman till en helhet som inte alls känns vare sig romantisk eller realistisk. På samma sätt som kroppar och ansikten kan förefalla omfamnade av lövverk och trädstammar kan de lika väl uppfattas som utsatta för en absorptionsprocess som inte är helt och hållet godartad. Något är på väg att gå oåterkalleligt förlorat, och glida bort i ett tillstånd som inte ens kan bearbetas med minnets kraft.
Detsamma gäller Johanssons bilder av människor. Deras kroppar saknar fasta konturer, och tycks hela tiden vara på väg att upplösas i en existens som utplånar individualiteten och förvandlar våra fysiska jag till tecken. Det är knappast en slump att Johansson dessutom valt att visa en serie porträtt gjorda av antika skulpturer. Ansiktena som huggits i sten och gradvis utsatts för tidens nedbrytande kraft vänder sig tysta mot oss med blickar som för länge sedan slocknat. Paradoxalt nog är det just detta som gör dem individuella, och därmed till jämbördiga med var och en av oss. Färgen blir ett medium för en gemenskap som sträcker sig utöver de historiska tidsperioderna. Den konst som skapats för evigheten framstår plötsligt som mycket samtida.
Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/2 – 22/3
Anders Olofsson (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)
