Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne delar varje år ut ett stipendium till kvinnliga konstnärer under utbildning, förutom en summa pengar ingår en grupputställning på Uppsala konstmuseum. I år har fyra konstnärer från avgångsklasser vid svenska konsthögskolor erhållit stipendier. Som finskt förvaltningsområde ska Uppsala bland annat lyfta fram och synliggöra den (sverige)finska kulturen, konstmuseet har med anledning av detta delat ut stipendier till tre avgångsstudenter vid finländska konsthögskolor.
Storskaliga dynamiskt-måleriska uttryck blandas med biografiskt religiösa möten, tecknad tonårstillvaro, konstruerad natur i varierande medier, och fotografimediets skildrande av olika typer av samtidsproblematik – sju stipendiater tillika konstnärer presenteras. En påtaglig upplevelse är förmedlandet av en mörk samtidsbild; kritiken varvas med längtan efter förgången eller förlorad tid snarare än ett hopp inför framtiden. Tiden och existensen tycks vara gemensamma faktorer.
Trots ljud är utställningen märkligt tyst – nästan inåtvänd, implosionerna är fler än explosionerna, många av verken påkallar uppmärksamhet, ropar, skriker och vrålar men gör det i en märklig tysthet – som i ett hopplöshetens vacuum. Konkret hörs en kopiators monotona malande och klickande: den står i en mörk skog, i ett inramat videoverk, och matar ut kopior av stjärnhimlen – tillsynes utan mål och mening, rätt ut i skogens ingenting-mörker försvinner de en efter en. Konstnären Stina Persson, Konsthögskolan Umeå, visar även olika typer av konstruerad sten.
Plötsligt hörs en kraftfull explosion från rummet bredvid: på en gigantisk skärm visas videoverket ”This LAND is My Land” av Maiken Stene, Konsthögskolan i Malmö – kulissen exploderar, en del far iväg i naturen en annan faller men det mesta blir kvar och tystnad följer. Kulissen av ett islandskap står i ett grustag bland sorterade högar av sten, spåren av mänsklig framfart är såväl konkreta som indirekta. Konstnären representeras även av väggmålningar med ett storskaligt expressionistiskt uttryck, där ett svepande myller av dramatiska figurer ger associationer till såväl Picassos ”Guernica” som Hans Arnolds skräcksurrealism. Undergångskaoset av döende fågelmänniska, trädrötter, skallar och berg lämnar bestående bilder på näthinnan – kraftfullt!
Med känslig hand och sensuellt estetisk blick för Fredrika Anderson, Konsthögskolan Valand, betraktaren in i en annan tid och dimension. Tid och rum är amerikanskt sextiotal, ämnet är religiositet, skapande, tro och hopp; utgångspunkten i måleriet är nunna och konstnär. Anderson visar också händers gester genom konsthistorien, gjutna i paraffin och stearin förmedlar verken flera nivåer av symbolik. Uttrycken är starka och närvarande men gestaltar saknad, eller tomhet, efter en tid av skaparglädje i kombination med tro på människan, på framtiden och på en högre makt – att budskap, skapande och skapelse kan göra skillnad. Ett spännande och varmt grepp i utställningen.
Att teckna tonårstiden i en människas liv är att gestalta ett utsnitt ur tiden som aldrig återvänder, samtidigt är det en tid som alla måste genomlida. Mimiken och kroppshållningen hos Hanna Gustavssons, Konstfack, figurer vittnar om ett dagligt lidande, stunder av flykt och nattlig befrielse. Serieromanen ”Nattbarn” berättar mer, men att läsa albumet på plats känns inte riktigt relevant.
Bokmediet finns även hos den finländska konstnären Maija Savolainen, i verket har hon bland annat sammanställt diagram, fotografier och beräkningar till en bok, ett fascinerande arbete där besökaren kan följa hennes ansträngningar att stanna eller fånga tiden med hjälp av rörelse; ingående faktorer är ljus, tid och rum. Med kameran i högsta hugg går resan från norr mot söder, att sätta sig in i experimentet/den vetenskapliga studien känns övermäktigt – hur spännande det än är. De tre bildresultaten skapade av slumpen och ett mekaniskt fel resulterade i verket ”N 45°54’ – N 29°42’–Standing Still in Motion”; till mig förmedlas ett tidens mörker, framkallat av experimentet, med spår av ljus och avlövad växtlighet.
Sorg och tomhet präglar såväl Karina-Sirkku Kurz fotograferade gestaltningar av ätstörningar som Enges tredimensionella skulpturer, bestående av objekt och digitalt tryck. Den förstnämndas verk berör, gör ont, är starka – ändå tysta och inåtvända när de borde vråla! Den andres visar visserligen flera dimensioner, tvådimensionell bild i samspel med verkliga objekt, men väcker inget hopp, ger ingen glädje – men det gjorde å andra sidan kanske inte Andy Warhols Brilloboxar heller…
Att som stipendiat få ställa ut sina verk på ett konstmuseum under den mörkaste årstidens ledigheter borde ge goda möjligheter att som ung konstnär få sin konst uppmärksammad. Vilka av konstnärerna vi kommer att få se mera av får framtiden utvisa.
Bilder (uppifrån och ned): Maiken Stene, Fredrika Anderson, Karina-Sirkku Kurz
Adress: Uppsala slott
Utställningarna pågår under perioden 7/11 – 19/1 2014
Marit Jonsson (text), Uppsala konstmuseum (foto)
