I en värld där våldet transporteras rätt i i våra vardagsrum i bredbild och HD-upplösning kanske inte det är så underligt om konstnärerna väljer andra, mer lågmälda och långsamma medier för att berätta om hemskheterna som förekommer mitt bland oss. Patrick Nilsson är en mästare i just denne genre, och det är inte mycket han behöver förändra i sitt upplägg för att det ska hitta hem till publiken. Huvudnumret i hans nya utställning är serien ”Dead Bastards”, som tidigare kunnat ses på Göteborgs konstmuseum. Nilsson har tagit sig an silhuettmåleriet, en genre med flera hundra år på nacken och som har egenskapen att kunna förmedla ganska starka scener med ett formspråk som är extremt avskalat och avindividualiserat.
Den här gången har Nilsson levererat en serie extremt finkalibrerade gouacher på papper, silhuettbilder av män som har det gemensamma att deras huvuden genomborrats av olika slags verktyg, ungefär av det slag man hittar i de flesta byggvaruhuskataloger. Kontrasten mellan det stilrena uttrycket och det våldsamma innehållet är slående, och kanske ännu starkare än i Nilssons tidigare verk där små figurer agerade ut sina våldslekar mot en bakgrund av stora byggnader eller dramatiska molnformationer. Nu sveps det nakna våldet in i en vardagsskrud som vi alla kan känna igen. Och Nilssons skruvade humor är aldrig långt borta, för vilken fantasi behövs det inte för att göra en häftpistol, en passare eller en tumstock till mordvapen?
Förutom ”Dead Bastards” visas även en serie nya verk, torrpastellteckningar föreställande medelålders män som fångats exakt i det ögonblick när porträttfotografens kamera öppnat slutaren och modellen samtidigt råkar blunda. Porträttet är en extremt personlig uttrycksform, mycket i kraft av att vi (oftast) får möta en annan människas blick öga mot öga. Hos Patrick Nilssons blundande män har själens spegel täckts över, och det är i stället andra karaktärsdrag som framträder: hudvecken kring halsen, rynkorna kring ögonhålorna, det allt tunnare hårfästet. Det är en smått rörande exposé över det manliga åldrandet som Nilsson bjuder oss på, och en påminnelse om att vår mänsklighet inte sitter i individualiteten utan i vår basala fysiska existens.
Adress: Hälsingegatan 43, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 15/1 – 14/2
Anders Olofsson (text), Galleri Flach (foto)
