Allt tyder på att det är stora båtar, närmare bestämt Finlandsfärjan, som står i centrum för den här utställningen. Dess upprinnelse lär vara i en dröm Ebba Bohlin hade, att hon var en liten båt nära färjan; sedan återkommer bilden och då hade hon själv plötsligt blivit färja. Dess titel skulle på svenska vara ”Giren”, namnet på en manöver där färjan backas ut och sedan vänds, mer eller mindre runt sin egen axel, för att sedan sätta av. Ett av verken är just en 10 minuter lång video där man i realtid kan se en färja gira. I galleriets största rum har hela väggen byggts om till sidan av en färja, skala 1:1. Och i Christian Nilssons katalogtext på temat omnipotens (havet som det absolut stora, det sublima) tycks bilden föras in i psykoanalysen genom att havet översätts till modern, färjan till barnet som i sig är nyckeln till estetiken.
En konstnärlig produkt, det är i alla fall min utgångspunkt, överträffar emellertid alltid sina ursprungsdrömmar och lämnar dem bakom sig. I det här fallet genom att leda oss förbi färjan, till havet självt. Och det är faktiskt utställningen själv som gör en gir. Om vi börjar med det stora rummet. Vi står där inför en överväldigande vertikal yta. Men det är inte allt. Golvet är lite höjt, och avskilt från ”färjan”, som för att illustrera att vi är på kajen. Ljud från motorerna hörs, de sätter golvet i vibration. Redan det inför en sorts horisontalitet i situationen: det är inte den mäktiga båten som hamnar i centrum, och tittandet uppåt, utan de små skakningar som sprider sig längs med golvytan. Därtill luktar det starkt av målarfärg. Det gör att horisontlinjen liksom stiger: den ligger inte längre, som Leonardo föreskriv, i jämnhöjd med betraktarens fötter utan med näsan. Illusionen av ett rum, typ lastrummet eller bildäck, väcks. Konstigt nog känner jag mig mer vara inuti båten än utanför, men framför allt under vattenytan. Horisonten, eller snarare erfarenhetens tyngdpunkt, ligger nu i ansiktshöjd.
Betraktaren har nu gjort en gir från det vertikala planet till det horisontella, från väldefinierade kroppar till det amorfa och föränderliga. Och när betraktaren nu sätter av mot nästa rum kan den bara ta sikte på en monitor i ögonhöjd. Det är inte den som visar färjans rörelse, utan här ser vi bara en vattenyta guppa, filmad från låg höjd. Är det något man vill så är det att bli ett med vattnet, ja, man sympatiserar med det här ”oroliga elementet” (Kafka), dess små rörelser, skimrande yta, allt omfamnande kropp.
Bohlin skriver att kopplingen mellan hennes konstnärliga praktik och psykoanlysen är självklar. Om jag ska tolka det här i den riktningen så måste den här identifikationen snarast förstås som en erfarenhet av ren libido: obunden, lättrörlig laddning. Det är den enastående erfarenheten i den här utställningen, kontakten med det oformade, obundna, med en rent plastisk energi som föregår representationen – och inte med sådan energi som är bunden i en form, t.ex. färjans. Den här betraktargiren är kanske samma mysterium som Ebba Bohlin själv har beskrivit en gång: ”När jorden speglar himlen blir det omöjliga möjligt. En kontakt uppstår mellan det horisontella, utsträckta […] Jorden ligger för våra fötter och himlen finns egentligen inte, inte den blåa som vi tror på. Men ändå visar den sig här.” På den här utställningen finns havet där som ett speglande skikt mellan land/botten och himmel. I det elementet sker det ”omöjliga” då utställningen bjuder in oss att betrakta våra skepnader, vår bundna form, speglade i den obundna libidon såsom i någonting mer varaktigt än våra tillfälliga skepnader och begärskonstellationer. Dynamiken inom formen är det som ska ses, det formade så som det var innan det bands i en form. Det flyktiga, känns det som, är mer giltigt som perspektiv än vad såväl land som himmel är med sina föregivna evigheter och historiska utvecklingar (t ex. den psykiska individuationens historia). Konsten öppnar alltså till själva primärprocessen, vars rena existens Freud just inte riktigt kunde tro på. Kopplingen till psykoanalysen kunde då sägas vara till det av psykoanalysen bortträngda inom läran.
Att det handlar om vattnet bekräftas för mig i videon som visar giren, ”Vändningen”. Kameran är helt stilla, filmen oklippt. Men den består av tre moment: bilden av havet, den tomma hamnen och den stilla himlen. In i den kommer båten, gör sin gir. Men det är först i tredje momentet som bilden själv utvecklas. Båten är redan borta, ingenting händer i bilden förutom att vattnet rör sig lite lite, ganska långt ifrån den plats där färjan vände. Men skummet efter den rör sig inte alls. Själva bildstatusen blir här märklig (manipulerad eller inte), och därigenom lösgör den sig från att ha varit informativ, och dokumentär på ett nästan absurt vis, till att bli en outtömlig bild, en i sig konstnärlig bild av havets förunderliga liv. Vida överträffar det den livlöshet vi ser bland de bundna formerna på land. Kulturen i bakgrunden ser bräcklig och tillfällig ut, medan det orörliga skummet andas evig giltighet (om än en kortvarig evighet). Den sekvensen är ganska lång, och färjan är redan sedan länge ur bild när man själv motvilligt dras upp ur vattnet.
Adress: Tulegatan 19
2009-04-22 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Nordin Gallery (foto)
