I år var det hundra år sedan Carl Fredrik Hill gick ur tiden. Det uppmärksammas med en retrospektiv med måleri och teckningar på Prins Eugens Waldemarsudde. Lunds konsthall gör samma sak fast med en helt annan utgångspunkt. Här visas Hills teckningar från 1883 till 1911 sida vid sida med samtida konstverk. Med ett sådant upplägg uppstår genast frågan om det finns en koppling mellan Lundakonstnärens teckningar, gjorda efter Parisvistelsen och insjuknandet i schizofreni, och de samtida konstverken. Förutom den uppenbara associationen mellan de vindpinade träden i Hills kolteckningar och granarna i Ann Böttchers blyertsteckningar som ställts mot varandra är det svårt att se några tydliga samband. Vilket förhållande de samtida konstnärerna har till Hill och vilken betydelse han haft för deras konstnärskap framgår inte explicit. Men om man bortser från den svaga länken mellan Hill och de samtida konstnärerna är det högkvalitativa verk som konsthallschefen valt ut. Dessutom är utställningsgreppet föredömligt inkluderande. För den som inte är så initierad kan den kända Lundakonstnären Hill fungera som en ingång till samtidskonsten. För den som hänger med lite är förvisso det mesta av samtidskonsten gammal skåpmat men samtidigt ett kärt återseende. Målningarna i det innersta rummet kvalar in i denna kategori. Elis Erikssons, Astrid Svangrens och Eva Löfdahls målningar är i en klass för sig. Cecilia Edefalks diptyk Två Elefanter(1996) hade också passat in där men hänger istället en våning upp bredvid Helen Billgrens kolteckningar Självmord I-III och Hetaste laget från 1980-talet. De har placerats på samma våningsplan som Hills uttrycksfulla teckningar.
Samtliga verk på Möte med Hill kommer från Malmö konstmuseum som har en av landets största Hillsamlingar och ett ansenligt antal samtidskonstverk, dock ingen egen byggnad att visa upp dem i. Nyligen har museet blivit kritiserat från feministiskt håll. En genomgång som konstvetaren och kritikern Linda Fagerström gjort av samlingarna visar nämligen på en stor skevhet i representationen av verk av kvinnliga respektive manliga konstnärer. Frågan om ojämställdheten beror på donationer med företrädesvis manliga konstnärer, en orättvis inköpspolicy eller både och är inte så enkel att svara på för en utomstående. Men indicierna är tillräckligt starka för att väcka frågan hur det står till med representationen av kvinnliga och manliga konstnärer på Möte med Hill i Lunds konsthall. Vid en kvantitativ genomgång visar det sig att jämställdheten med två betydelsefulla undantag är numeriskt exakt. Om man bortser från Hill och den danska konstnärsgruppen Superflex visas verk av 12 kvinnor och 12 män. Räknas Hill och Superflex med i gänget, och de bör de ju göra, blir förhållandet 16 män och 12 kvinnor. Alltså fyra fler män än kvinnor.
En närbesläktad fråga är i hur stor utsträckning de kvinnliga och manliga konstnärerna får plats i rummet. Den som hela utställningen kretsar kring, Carl Fredrik Hill, upptar tre väggar. Och konsthallens främsta rum domineras av konst gjord av män. Där finns Thale Vangens årsfärska Maskerad i form av tre getabockshuvuden med tydliga associationer till Rauchenbergs Monogram och den manlig sexualiteten. I samma rum har Runo Lagomarsino, den ende på utställningen som är uppväxt i Lund, givits plats på hela insidan av den vägg som utgör konsthallens front ut mot torget. Något liknande rum med endast kvinnliga konstnärer finns inte. Å andra sidan är den kvinnliga dominansen i det närmaste total inom filmmediet. Här är det Ann-Sofie Sidén, Lisa Jeannin, Johanna Billgren, Annika Ström och sist med inte minst Nathalie Djurberg som härskar.
Carl Fredrik Hill är Lunds egen konstnär med stort K. Hans levnadshistoria lever med råge upp till konstnärsmyten om det galna manliga Geniet som först efter sin död får det erkännande han förtjänar. Trots den egna övertygelsen om att slå världen med häpnad med sin konst refuserades alla utom två av hans målningar på Salongen i Paris. Ironiskt nog liknar hans öde många kvinnliga konstnärers lott att först i hög ålder, om någonsin, bli erkänd som konstnär. Den överhängande risken för kvinnliga konstnärer att glömmas i den konsthistoriska berättelsen drabbade dock inte honom.
Den frihet som ges besökaren i Möte med Hill är lika mycket en styrka som en svaghet. Det är befriande att få tänka själv utan övertydliga pedagogiska pekpinnar. Samtidigt riskerar många frågor hänga i luften. Trots det utlovade mötet mellan Hill och samtidskonsten hettar det sällan till mellan dem. De träffar som uppstår har mer karaktären av att gå förbi varandra på gatan och på sin höjd nicka till varandra än att gå in i ett djupare samtal. Det kan i och för sig, som i detta fall, vara gott nog. De individuella konstnärskapen är så starka att de håller i sin egen rätt.
Bilder (uppifrån och ned): Carl Fredrik Hill, Thale Vangen
Adress: Mårtenstorget 1, Lund
Utställningen 12/11 – 22/1 2012
Lena Karlsson (text), Vladimira Tabáková/Terje Östling (foto)
1 comment
Thale Vangen är en kvinna. http://www.arnstedtkullgren.se/B163276657/C359330522/index.html