På planet till Paris läser jag I am not your negro, det collage av texter av James Baldwin som utgör manuset till den hyllade dokumentären med samma namn. Texterna är knivskarpa och mättade av vrede över rasismen gentemot svarta i USA. På flygplatsen Orly välkomnas jag av en serie bilder på fransmän, alla vita. När jag ser ut över ankomsthallen är en stor del av människorna svarta. Vikten av att vara representerad i offentlig media kan inte överskattas.
På Musée d’Art de la Ville de Paris visas en separatutställning av Mohamed Bourouissa, en algeriskfödd konstnär baserad i Paris. Han visar ett enda projekt – Urban Riders – som har sitt ursprung i en nästan årslång residensvistelse i Pennsylvania. (Vem skriver förresten residenskonstens historia?) Det skildrar hans möte med Fletcher Street Urban Riding Club, en ridklubb för svarta män i denna amerikanska storstad. Installationen består av tre delar: teckningar, väggreliefer och huvudnumret är en projicerad tvåkanalsvideo.
Teckningarna fungerar som ett slags entré till videoinstallationen. Väggverken har fått en egen sal. De utgörs av ett assemblage av bilplåtar med screentryck som bokstavligen speglar ridklubbens aktiviteter i plåtarnas nya, glänsande lack. De är en, kanske ofrivillig, blinkning till bilplåtens mästare César som förärats en retrospektiv på Centre Pompidou, men lägger inte särskilt mycket till projektet som helhet.
Hursomhelst är det videoinstallationen som är verkligt intressant. Bourouissa har fraterniserat med ridklubben och i samarbete med några konstnärer skapat karnevalska dräkter till hästarna. Den mest spektakulära består av blänkande CD-skivor. Skildringen av de unga männen och hästarna – dokumentärt, nära och okonstlat – får mig att haja till. Jag är inte van att se svarta män till häst och insikten är drabbande. Många av de svarta amerikaner som byggt stora delar av landet från grunden har förstås också gjort det till häst, framförallt i södern, men detta har inte skildrats i den stora amerikanska sagan.
James Baldwin skriver: ”It comes as a great shock around the age of five, six, or seven to discover that Gary Cooper killing off the Indians when you were rooting for Gary Cooper, that the Indians were you.” En kommentar från en av de unga männen i Urban Riders låter som ett eko av Baldwins kompromisslösa analys: ”I’m John fucking Wayne!”. Det är han inte. Som sagt, betydelsen av att bli representerad i offentligheten kan inte överskattas, och när frågan ändå är uppe, var har förresten alla cowgirls har tagit vägen?
Andreas Gedin
Foto: Musée d’Art moderne de la Ville de Paris, 11 Avenue du Président Wilson, Paris. Utställningen visas 26 januari – 22 April 2018
