Millesgården, Stockholm: Franco Leidi (30/5-30/6)Millesgården visar under sommaren en utställning av Franco Leidi. Utställningen rimmar bra både med sommaren och med Millesgården, men för mig personligen tycks Franco Leidis konstverk svårtillgängliga och svårtolkade. Även om han alltid funnits med i bakhuvudet har jag aldrig bekantat mig närmare med hans konstnärskap. Andra saker har ställt sig före i kön. Jag kan se ett visst släktskap mellan Leidi och Åke Hodell som också är en konstnär som för mig har stannat i periferin även om jag tidigt lärde känna honom till namnet och förstod att han, precis som Leidi, var kult och en ”konstnärernas konstnär”. Det är surrealism, fluxus, poesi, historia, bild, skulptur, objekt, måleri och modernism i en kontrastrik blandning. Det får mig att värja mig och ta ett steg bakåt för att smälta vad jag ser. För de som känner Franco Leidi närmare verkar han dock vara en konstnär och en människa som väckt respekt och lämnat spår efter sig. Franco Leidi är född 1933 och kom till Sverige 1971 och har stannat här sedan dess. Han växte upp i fascismens Italien och bevittnade tidigt hur människor utsattes för hård militär disciplin och tvingades till underkastelse. Många av hans objekt liknar gymnastikredskap och just i gymnastikundervisningen var disciplinen som hårdast i Leidis skolmiljö. Den humor hos Leidi som Sune Nordgren nämnde i sitt invigningstal under vernissagen kan jag uppfatta i dessa skulpturer och objekt. Skulpturobjekten är verkligen bara det de är – ribbor i lackad furu, läderklädda detaljer, nitar, handtag i stål som känns igen från gymnastiksalarnas inredning. Objekten liknar överhuvudtaget mycket de redskap som finns i gymnastiksalar men de har absolut ingen funktion alls. De är helt oanvändbara trots att de ser så praktiska ut. Det tycker jag är komiskt. För konstnären är det kanske ett sätt att i sitt konstnärskap utgå ifrån minnesfragment eller ett sätt att relatera till påtvingade strukturer som man inte riktigt förstår meningen med. Utställningen är producerad av Västerås konstmuseum och sammanställd av Sune Nordgren.
I samband med utställning ges en bok ut – ”Att vara tillsammans” – med texter av Nordgren och Thomas Kjellgren. Alla verk i utställningen är i privat ägo och inga titlar finns till verken. Målningarna i stora salen tillhör Leidis senare produktion medan objekten är äldre. Millesgården verkar lägga mycket energi på att hänga sina utställningar så att alla verk kommer till sin rätt och så gäller även denna utställning. Det finns en välgörande balans mellan bilder, installationer, skulpturer och objekt. De tredimensionella arbetena kan upplevas som rekvisita från någon teateruppsättning med barocka eller renässansfärgade stämningar. Leidis bilder föreställer individer, människor, oftast minst tre personer på varje bild. Precis som objekten ter sig personerna på målningarna som en slags rekvisita. Man får ingen närmare kontakt med någon dem men av deras utsmyckade kläder att döma verkar det röra sig om representanter från borgerliga och lärda sammanhang, utplockade från kungliga hov, vetenskapsakademier eller katolska prästerskap. Det sägs att man genom hypnos kan uppleva tidigare redan levda liv och det är den känslan Leidis konst ger mig. Att man ser den film från hans tidigare liv, för hundratals år sedan, som spelas upp hans huvud under hypnosen. Man ser rekvisitan och scenografin men upplever ingen specifik person eller situation. Det verkar som att något är på gång men man får inte veta vad. Han visar oss, låter oss vara med och bevittna, men går inte i närstrid och det gör inte betraktaren heller. Men det är vackert att titta på och ibland känns det nästan som att han blinkar menande med ett öga bakom bilderna.
Adress: Herserudsvägen 32
2009-06-02 Maria Johansson (text), Millesgården (foto)
