Inte för det var lätt att ta till sig något enskilt verk i trängseln på den välbesökta vernissagen till Sonic Youth-utställningen ”Sensational Fix”. I ett av sidorummen var det dock nästan folktomt när jag klev in. I detta rum visas Rodney Grahams verk ”Aberdeen”. Vid detta första besök gav mig titeln inte någon ledtråd utan jag uppfattade bara verket som ljusbilder från en antonym amerikansk stad; dessa ljusbilder som matades fram av en skranglig projektor på den lilla stativburna duken, ackompanjerad av gitarrmangel från två små högtalare. Men verket hade något direkt tilltalade. Det fans en stämning i de folktomma bilderna som jag själv ofta jagat när jag gått runt med en kamera i någon främmande perifer stad. Vid senare besök har jag fått mig förklarat verkets bakgrund; att verket var kopplat till Curt Cobain och Nirvana, en person och ett band som stod Sonic Youth nära, och det var mer eller mindre Sonic Youth som först lyfte fram Nirvana. Det rör sig om snapshotliknande bilder tagna under några timmars besök i Cobains hemstad Aberdeen. Verket sammanfattar också mycket av hela attityden i utställningen, även om det finns åtskilliga verk som både är betydligt timidare och skränigare. Att det är ett verk som befinner sig med en fot i musiken och den andra i konsten är det mest uppenbara, men även att det bär på en gör-det-själv-estetik och att slumpen är en väsentlig del av verket.
Det är curatorn Roland Groenenboom som tagit initiativet till denna vandringsutställning och som sedan sammanställt den efter samtal med bandet om vilka konstnärer och verk de önskat ha med. Det är inte ett hyllningsarrangemang till det amerikanska experimentpunkbandet även om utställningen innehåller ikoniska inslag, utan en utställning som tar avstamp i bandets gränsöverskridande samverkan med olika konstnärer, filmare, designer, författare och musiker. En presentation av de kreativ sammanhang bandet ingått i med avstamp från tidigt 80-tal i New York och därefter med allt längre tentakler. Att den kreativa miljö bandet ingått i varit fruktsam blir också utställningen ett bevis för, dels av dess egen kraft men också då man ser vilka konstnärer som växt fram i denna miljö. Även om begreppet ”gränsöverskridande” inte är särskilt fruktbart i dagens konstdebatt (då det blivit det normala sättet att arbeta) så finns det ändå en poäng i att framhäva det. För som band har alltid Sonic Youth varit gränsöverskridande både genom sin musik och vad de gjort därutöver. Hela utställningen är också ett mischmasch av trycksaker, bandprylar, video inspelningar, bandporträtt, verk av bandmedlemmarna, verk av konstnärer som bandet samarbetat med, och framför allt verk av konstnärer som bandet influerat och influerats av.
Verken krockar, och därmed prövas nya möjligheter. Hängningen är gjord utifrån collagetänkandet. Man möts av ett befriande kaos där lusten prioriteras framför perfektionen. Här vandrar man hela tiden runt i en konstant ljudmatta. Ett flertal storheter från konstvärlden deltar, men till skillnad från gängse underdåniga framföranden av konstvärldens jetset (som annars är så vanliga i detta land) så kolliderar konstverken och levandegöras av varandra. Utställningen i sin helhet har fått dominera i stället för enskilda mästerverk.
Att John Cage och hela den neodadaistiska rörelsen varit betydelsefull för bandet är tydligt, och det nihilistiska ifrågasättandet som var så viktigt i denna rörelsen går ju också igen i punken och dess arvtagare. Så att referenser till Cage och Fluxus finns med på ett par ställen i utställningen är inte särskilt förvånande. En av de mer lyckade dialogerna med Cages konstnärskap som finns här är Tacita Deans film/performance ”Stillness”, en dansföreställning till Cages verk ”4’33’’”.
Även om många forna storheter så som Cage, Allen Ginsberg och Robert Smithson deltar så består större delen av utställningen av nu aktuella och verksamma konstnärer. Möten mellan äldre och yngre verk gör att inte de äldre verken känns lika institutionsskadade som annars när de brukar presenteras – deras ursprungliga vitalitet dör inte, så som ofta är fallet med konst som varit revolutionär i sin tillblivelse (det vill säga nästa all modernistisk konst).
Bland de 160 konstnärer, filmare och andra som finns representerade i utställningen finns också bandmedlemmarna själva. Ett av de mer centrala verken står Sonic Youths Kim Gordon för. Det är verket ”Omvänd karaoke” som hon skapat tillsammans med Jutta Koether. Verket besår av ett tält som för tankarna till cirkus och spåtanter. Inne i tältet finns en instrumentuppsättning som besökarna erbjuds ackompanjera Gordons förinspelade stämma med. Förutom den interaktiva delen av verket, som i sig är viktig, sprider det också ett välljudande oljud över lokalen, ett oljud som sedan blandar sig med alla de andra ljudbaserade verken. Och sällan har jag varit med om en utställning där just ljuden blir så viktig för helheten. Det är suggestivt och dynamiskt.
Adress: S:t Johannesgatan 7
2009-07-21 Per Brunskog (text), Malmö konsthall (foto)
