En kakafoni av röster, ljud och rörliga bilder i stort och mindre format möter besökaren vid ingången till Loulou Cherinets pågående utställning Who learns my lesson complete? på Moderna Museet. I två mörklagda rum visas ett urval ur den etiopisk-svenska konstnärens oeuvre, ett mini-retrospektiv på fem videoverk från 2002 till dags dato.
Så här i efterhand, tycker jag att just det där högljudda och uppseendeväckande ”välkommandet” väldigt bra avspeglar konstnärens undersökande syfte. Och jag undrar om utställningens presentation och verksdisposition har varit avsiktliga, eller snarare resultatet av rummens givna förutsättningar, eller en kombination av båda? Oavsett alternativ, blir effekten träffande. För det är ur kaoset som vi människor försöker begripliggöra och ordna tillvaron, världen – alltet. Språkliga förenklingar och generaliseringar är nödvändiga för att göra komplexiteten förståelig i en viss tid och ett visst rum. Cherinet arbetar i en kulturrelativistisk tradition och intresserar sig för hur dikotomier – främling/bekant, svart/vit, man/kvinna, känsla/förnuft, här/där, innanför/utanför – beskriver och de facto skapar verkligheten. En tudelad sådan med de möjligheter och begränsningar som tankemodellen medför.
I White women (2002), ett av utställningens huvudnummer, sitter åtta män av afrikanskt ursprung vid ett middagsbord. Bland tomma tallrikar och halvfyllda vinglas berättar de om sina erfarenheter med svenska vita kvinnor. Det dokumentära och det fiktiva blandas med det iscensatta och det personliga. Det knappt timslånga samtalet filmas av en roterande kamera placerad mitt på bordet så att besökaren får ta del av alla middagsgästernas reaktioner.
Själva samtalet utvecklar sig till en salig blandning av transkulturella rasistiska och sexistiska föreställningar, fördomar och klichéer. Om den svarta mannens reproduktiva anatomi och brist på all ambition eller allt värde. Om den blonda ”djinni” som, genom skenbart giftermål, är vägen till pengar men är (psykiskt) opålitlig. Det är både dråpligt och smärtsamt sorgset. Att männen är klädda likadant, i sjömanstil med rödrandiga tröjor, understryker det generaliserande, det fördomsfulla hos människan. Cherinets tilltag med klädseln går bortom det rent dramaturgiska i filmen; det materialiserar frågan om perspektiv eller referensram, men det är ingalunda enkelt riktat. White women är, sina 12 år till trots, ett i allra högsta grad aktuellt konstverk ur såväl ett globalt som lokalt perspektiv. Dess narrativ om och kring dikotomin svart/vit avslöjar en pågående politisk, social och ekonomisk verklighet. På ett mer personligt, människonära plan visar filmen upp en obehaglig spegelbild av människan, av oss som individer och folkgrupper i nationalstater. Det är med stor viljeansträngning man orkar stå framför den spegeln.
Om White women betecknar ett ”fait accompli” i sakernas tillstånd, erbjuder Cherinets senaste videoverk Statecraft (2017) en hel annan upplevelse. Där bevittnar vi språkbruket som en högst levande mekanism för internalisering och socialisering. I Statecraft närvarar vi vid processen där ett ord faktiskt blir kött, för att ge det hela ett bibliskt uttryckt.
Ordet ”utanförskap” har varit införlivat i SAOL sedan 1986, men det blev först och främst genom Alliansens arbetspolitiska retorik under valrörelsen 2006 och senare regeringstid som ordet allt oftare började dyka upp i det kollektiva språkbruket. 2007 fastslog den nya regeringen att det i Sverige fanns drygt en miljon människor ”i utanförskap”. Sedan dess används ”utanförskap” i olika betydelser och av olika aktörer längs hela den politiska skalan.
Mot denna bakgrund har Cherinet filmat en serie rundabordssamtal om ordet ”innanförskap”. Och det har hon gjort genom att engagera personer ur de grupper som den politiska statistiken och debatten räknat in i utanförskap. Hemlösa, långtidssjukskrivna, hemmaföräldrar, funktionsnedsatta, ungdomar, utrikes födda utan sysselsättning. Statecraft visas på två stora skärmar och medan vi får se både de personer som tar till orda och de andra deltagarnas reaktioner, bildar deras uttalanden ett nät av möjliga definitioner och berättelser om ”innanförskap”: ”Det är omöjligt att vara utanför när allt händer därför att jag existerar” eller ”är det bara när du är vuxen som du kan känna dig innanför?”
Motsatsparet utanförskap/innanförskap har mycket i gemensamt med andra ord som också används för att beskriva socialt konstruerade verkligheter. Tänk fattigdom/rikedom, heterosexualitet/homosexualitet, till exempel. Vi fumlar i Platons mörka grotta. Och ändå är det utifrån de projicerade skuggorna på grottans väggar som definitionen av ordet ”innanförskap” lär uppstå och så småningom hamna i SAOL.
Gabriela López
Foto: Moderna Museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 11 mars – 18 juni 2017
