Det är en tät samling olikartade motiv som Lotta Döbling ställer ut i Domeij Gallerys relativt begränsade rum. En stor grönblank yta och en brunskimrande, en utsikt mot en skog, ett hästhuvud och en sovande kvinna. Allt framstår som utsnitt ur en större berättelse, eller möjligen flera stycken. Som betraktare ställs jag inför uppgiften att pussla ihop ledtrådarna till en sammanhållande bild, alternativt att behålla de måleriska spårens olikheter levande.
Döbling håller stramt i sina måleriska medel, på samma gång som hon använder ett rikt register, och behärskar att växla mellan större och – mer vanligt – mindre format. Bilderna får helt enkelt sin rätta plats i målningarna.
Hennes tidigare så vanliga såpbubblor svävar fortfarande i en bild, kanske som en påminnelse om tillfällena och tillfälligheterna som ligger bakom målningarna. Valen, och kvalen. Fast svårigheterna lyckas Döbling dölja väl genom den förföriska lätthet som präglar måleriet. En lätthet som snarare är koncentrerad än flyktig. Samtidigt kan bubblorna läsas som om de vilar mot konsthistoriens symboler och teman, en redan upptrampad väg in i bilderna.
Bildvärlden som Döbling rör sig i är besläktad med exempelvis Luc Tuymans eller Anna Bjergers. Avbildandet sker endast indirekt och äger rum i en obestämd tid, målningarna liknar fotografiska snapshots och täcks av en samtidigt modern och otidsenlig färgskala. De tre konstnärerna tycks – var och en för sig – vara upptagna med och fascinerade av att undersöka vad som uppstår i glappet mellan fotografi och måleri. I övergången från ett stadium till nästa. Och där en av de främsta lockelserna nog är bildens orsak. Varför just detta motiv väckts till liv? Detsamma gäller också för mig som åskådare.
Magnus Bons
Foto: Lotta Döbling/Domeij Gallery, Bragevägen 21. Utställningen pågår 23 februari – 23 mars 2019
